x
Bat For Lashes: Azalea, Way Out West

Bat For Lashes, Azalea, Way Out West

Bat For Lashes: Azalea, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Vad som är och inte är ämnat för festivalscener är väldigt svårt att definiera. Var och varannan har helt egna tankar kring vilka parametrar som bör göras gällande, vad som ska räknas och inte räknas, så en allmängiltig sanning kommer antagligen aldrig gå att få fram kring det ämnet. Men på det stora hela verkar många, åtminstone på Way Out West-fredagen, känna att saker som är lite "för konstnärligt" inte riktigt passar in. Exakt vad det innebär är högst oklart, men att det är Bat For Lashes som åsyftas är däremot inte alls så svårt att lista ut.

Natasha Khan är inte en musiker som skapar, sjunger, skriver, eller gör saker särskilt försiktigt. Hon sjunger inte tyst eller slarvigt, utan med ursinnig kraft och med hårt uttal. Hon slår inte mjukt och löst på sina trummor, utan bankar med all makt hon har med trumpinnen i ena handen samtidigt som hon har mikrofonen i den andra. Hon gör allt med mening och med pondus, och hennes musiker gör gott i att göra detsamma; när de spelar tillsammans skvalpar och guppar musiken omkring som de grå vågor de har som backdrop på Azalea-scenen och låter som de grå moln som seglar över havet där bakom, men den är aldrig utan riktning, aldrig utan mål.

Bat For Lashes är designat för att vara storslaget i sitt anslag, som en storm med ljus i sikte precis som lyktorna på scen och de glittrande konsoller bandet står på står emot allt det gråa, och så har de varit sedan Fur and Gold släpptes sju år sedan. De ägnar sig inte åt halvmesyrer, Natasha Khan dansar inte halvhjärtat, och hon sjunger för att ge alla som lyssnar i Slottsskogen, som inte känt sig för kluvna av festivalens dummaste schemakrock och därmed skippat denna spelning, gåshud bara genom att vrida sina ord en tonart högre och utmanövrera det ensamma pianot hon sjunger över. En del synthar, keyboards, gitarr, trummor och elektroniska slagverk och samplemaskiner samt cello och en theremin i all ära, men stjärnan här är den vackra och exemplariskt framförda musiken främst hämtad från The Haunted Man hon sjunger över till trots utan minsta tvekan en för kvällen alldeles gnistrande Natasha Khan.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA