x
Grimes: Linné, Way Out West

Grimes, Linné, Way Out West

Grimes: Linné, Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Grimes! Jag älskar dig! Så tänker jag inleda den här recensionen, dels eftersom det är sant och dels eftersom att det förstår väl vem som helst att det är omöjligt att göra någonting annat. Samt även för att jag hoppas att Claire Boucher, som hon ju heter, ska hitta den här recensionen, Google Translata den och sen blir så förtjust och smickrad över min kärleksförklaring att hon kontaktar mig och vill hänga.

Ursäkta tramset, men jag tror det är den effekten Grimes har på många människor. Från ingenstans kom hon (Kanada) och blåste en frisk fläkt över ett stagnerande musikklimat starkt präglat av trötta kaliforniska män med Cocteau Twins-komplex. Med sig hade hon dessutom Brooke Candy, bara en sån sak. Och ja, det gick ju bara inte att värja sig, vare sig mot hennes geniala musik eller hennes lustiga, charmiga och genuint älskvärda person.

Live är det en enkvinnashow, hela vägen. Bortsett från de två svenska dansare då som hon säger sig ha plockat upp på vägen, av en slump. Tyckte de dansade fint så hon frågade om de ville vara med henne på scen och dansa. Fantastisk historia och antagligen helt sann. Grimes känns precis som en sån spontan och impulsiv person som skulle göra en sådan sak. Annars studsar hon mest runt på scen som ett yrväder. Pillar på synthreglage och håller på. Alltid upptagen med något.

Men ibland känns det lite tomt, som  att man saknar något, kanske en videoprojektion eller något annat moment på scen, som skulle kunnat ge det hela en liten skjuts bortanför comfortzonen. Mer laser, mer strob, mer rök, högre volym, mer bas, mer ... allt, kommer jag på mig själv med att tänka. Ändå klarar hon sig långt på alla bra låtar, men det är också ungefär det stannar. Blood Diamonds-samarbetet Phone Sex avslutar och är också med sitt pumpande tranceliknande crescendo den självklara höjdpunkten.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA