x
Villagers: Rondo, Way Out West

Villagers, Rondo, Way Out West

Villagers: Rondo, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

(Arkivbild)

För ganska så exakt tre år sedan spelade Conor O'Brien med sitt Villagers för ett packat Annedalskyrkan som nog i första hans väntade på The Tallest Man On Earth. Då studsade ljudvågorna mellan kyrkväggarna hejvilt och ekade sakralt så att luften gick ur hela debutplattan. Inte en spelning som gick till historien direkt. En uppföljare senare och O'Brien är tillbaka på Stay Out West, offer för ytterligare en knasig schemaläggning. För ett mysband som Villagers kan Rondo på lördagsnatten vara den sämsta tänkbara speltiden. Över Göteborg ligger ett åskvidunder och färgar hela staden kolsvart och blixtarnas reflektioner i vattenpölar ger upphov till en viss apokalyptisk atmosfär. Rondo är bara hälften så packat som kvällen innan; folk är trötta på det vilda festivallivet och Villagers är ju ändå en rätt mesig bokning i jämförelse med vad klubbprogrammet annars har att erbjuda som soundtrack till helgens avslut.

När de går på scen blir det tydligt att endast en liten skara av den redan så lilla skaran publik faktiskt är intresserad, resten är en stor alkoholiserad röra som berövar O'Brien på hans behövda tystnad. Inledande Set The Tigers Free som ju ändå är en ganska sömnig liten låt får inte igång något som helst engagemang, och inte förrän Nothing Arrived börjar det kännas som att det finns potential till något gott och inte bara obekväm besvikelse från scenpositionen. Denna riktiga festivaldänga hade suttit fantastiskt fint ute i friska luften i Slottsskogen, där den verkligen hade fått komma till sin rätt. Och tänk att få sjunga allsång till Becoming A Jackal i eftermiddagssol – här inne blir den sorgligare än nånsin.

O'Brien sjunger så att huvudet skälver, spänner hela kroppen och släpper taget i etapper, med total hängivelse till låtarnas individuella intensitet. Allra bäst är det när han får yla lite. Slutet av The Bell är en närmast religiös upplevelse i sig, så stark att till och med de bakre onyktra raderna hojtar "mycket bra!". Han skriver musik som noveller, var och en av de tio sånger som utgör spellistan får sin egna tid och tillgivenhet. Men inget som helst mellansnack, bara tack och något litet leende, om man har tur. Det är okej, jag förstår varför. Efter avslutande Ship Of Promises som är sprakande vild och vacker ropas det på encore, men det blir inget mer. Villagers tog sig an Way Out West för revansch, och Göteborgsnatten vann återigen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA