x
Goat: Linné, Way Out West

Goat, Linné, Way Out West

Goat: Linné, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det känns som att kliva in i sammankomsten av ett hemligt sällskap och bli upptäckt mitt under en ritual i svartkonst och rock'n'roll. När det kommer till mystik och stämningsbyggning är Goat vägvisare, och inte blir det bättre för att hela bandet från topp till tå är maskerat i dräkter den ena mer fantastiskt färgsprakande eller obehaglig än den andra. De både låter och ser ut lite som en sammanfattning av Way Out Wests allra bästa; lite The Knife och lite Dungen och lite av i stort sett allt. Och till det några äckligt snygga visuals när tekniken väl vill vara med och ett riktigt gott publiktryck.

Genast skjutsas vi iväg på ett funkigt tåg mot oannonserad destination, i en närmast spirituell orgie i rytmer. Redan efter första låten skriker publiken och visslar i primala läten åt saliggörelsen. Det är som om gruppens frontande duo med sina tamburiner och maraccas kastar förtrollningar i varje ilsket slag över den tunghäftade publiken. Uppe på scen är det i stort sett bara sångerskorna som rör på sig, men så gör de det också så att det räcker och blir över åt hela laget. Minuspoäng dock för noll kommunikation, men det hade kanske å andra sidan tagit udden av det illusoriska tillståndet. 

De blandar retrorock till afrobeats med surrealism och avantgarde, och mellan refrängerna som ofta är mer i skrik än samtalston blir det många långa sträckor spenderade i loopar. Uppfattningen om tid och rum blir snabbt oklar i trancen, och det är så jävla jävla bra. När de går av scen vill vi inte tystna, vill bara ha mer. Mer av förtrollningen och allt det sinnliga.

Jag vill bli ett med Goat. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA