x
Kendrick Lamar: Azalea, Way Out West

Kendrick Lamar, Azalea, Way Out West

Kendrick Lamar: Azalea, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det är alltid intressant att som festivalbesökare, både som vanlig betalande åskådare och som inbjuden pressrepresentant, fundera kring spektaklet ur ett sociologiskt perspektiv. Förhållandena besökare emellan, hur de beter sig överlag, hur det beteendet varierar från festival till festival, hur festivalerna förhåller sig själva till hur de vill synas och uppfattas och vilka människor de vill locka. Hur ska den egna nischen identifieras, intensifieras, sättas i lås och på allra bästa sätt exploateras? Hur bör Way Out West arbeta i framtiden, mer än de redan gjort de senaste sex åren, för att fortsätta att vara en succé och inte bli en festival i mängden inte för besökarna men även för artisterna? Dessa frågor behöver inte tas på blodigt allvar alla gånger, bara funderas på lite då och då, mest för att förbättra saker som kanske behöver justeras lite. 

Årets Way Out West-lineup har däremot ett annat dilemma som föranleds av att festivalen har just en identitet redan, den har  en klar publik som dessutom redan känns återkommande, och festivalen växer både i storlek och i anseende. Men, för 2013 års upplaga finns ändå frågan: passar banden och artisterna verkligen in, överlag, på festivalen? Passar exempelvis Kendrick Lamar in här i Slottsskogen, med sitt rappande om gathörnens faror när han står där på en scen som delar utrymme med Nivea och H&M-ägda Weekday? Är det kanske tvärtom, att det är Kendrick som inte passar in, med dessa pålagda publikfrierier och gitarrsolon, eller är det bara så att det är det beteendet som inte passar Kendrick? Det är nämligen så att den Compton-son som spelar på Way Out West inte är densamma som spelade på Münchenbryggeriet för bara sex månader sedan.

Den Kendrick Lamar som spelar på Azalea är betydligt mer publikhetsare än rappare, åtminstone sett till fördelningen mellan hur många rader han skär bort från sina verser och hur den tiden istället läggs på att prata efter manus med publiken. Om det är en sorts kompensation för en dold nervositet är oklart men mycket möjligt, även om han inte visade det överhuvudtaget när han var upptagen med att rappa kuriöst. Han är alltså fantastisk, eller åtminstone en tillstymmelse av det, när han rappar och låter det tala åt honom, och i princip som endast en skugga av den artist som tagit över hiphop-världen det senaste året. Han är framför allt en rappare, en otroligt begåvad rappare, och i detta format som han nu valt att bygga sina livekonserter på förringar han sin egna talang för att istället försöka vara en underhållare som rappar lite halvt över playback. Publiken är trots allt ändå där för att se artisten på albumen, så varför han då väljer att sudda bort den artisten är en smärre gåta.

Kendrick Lamar säger stolt och allvarligt att han inte skulle vara något alls utan publiken, att det är de som tagit honom dit han är idag. Ändå har han alltså på ynka sex månader hunnit glömma exakt vad det är som lockade publiken till honom till att börja med; good kid, m.A.A.d city innehåller inte Las Vegas-showstoppers för att avsluta låtar, den innehåller inte massa "vilken sida av publiken skriker högre?"-tjafs, eller ett tal om vilken publik som är mest högljudd under turnén. Liksom alla hans mixtapes, EPs, singlar och Section.80 så är den absoluta tydligaste behållningen på den numera platina-certifierade good kid, m.A.A.d city att Kendrick Lamar rappar, han rappar otroligt bra, han rappar med än mer känsla, han rappar med ett nästan obegripligt flyt. Det är vad som byggt hans karriär, hans succé, hans popularitet. Förhoppningsvis kommer Kendrick Lamar ihåg detta innan det är för sent och hans show mynnar ut i ytterligare en "storartad show" utan substans och med mer publiksnack än rappande.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA