x
James Blake: Flamingo, Way Out West

James Blake, Flamingo, Way Out West

James Blake: Flamingo, Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

James Blake är inte den mest lättillgängliga av akter på årets Way Out West, men sannerligen den charmigaste och artigaste. Han utstrålar en sådan ödmjukhet och vänlighet att man bara vill gå upp på scen och ge honom en bamsekram.

En annan kram som jag skulle kunna tänka mig att dela ut är till Blakes ljudtekniker. För första gången på Way Out West är ljudet i toppklass (det har varit genomgående halvdåligt på hela festivalen, verkar de flesta kunna enas om) . Här låter det helt enkelt förbannat bra. I de långsammare, okej alla Blakes låtar är långsamma - så låt oss kalla dem tysta, låter pianot utsökt och hela den elektroniska paletten och de IDM-doftande tongångarna återges smakfullt.

Och när man tvådagarsbakfull som man är håller på att dåsa till framför scen, James Blake är inte den mest energiske scenpersonlighet om man säger så - ja då dönar den fläskigaste, djupaste basen från underjorden igång och näsborrarna fladdrar, bröstkorgen vibrerar och nackhåret reser sig. Man vaknar till liv, börjar trampa och är med igen. Det är en befriande känsla att någonting äntligen i Slottsskogen låter RIKTIGT HÖGT. När sen ett sällsynt obehagligt skränigt, malande syntljud letar sig in i hörselgångarna, då tänker jag på ljudet under My Bloody Valentine på Way Out West 2009 och blir alldeles varm inombords. Det är bara att buga och bocka och gå därifrån en aning piggare och en aning gladare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA