x
Cat Power: Azalea, Way Out West

Cat Power, Azalea, Way Out West

Cat Power: Azalea, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att fylla ut en scen, oavsett storlek, är en utmaning som uppenbarligen känns väldigt kittlande för oerhört många, men som alltjämt är en känslomässig utmaning likvärdig den fysiska utmaningen som är att bestiga berg. Logiskt vore ju då att större scen innebär desto större kamp upp, men det varierar alltid beroende på musiken och i vilket sammanhang scenen finns i. Ett punkband från Stockholms södra förorter bävar och tänds av att spela på Debaser Slussen innan det rivs, en hel del rappare har The Apollo Theatre i The Bronx som självklart men skrämmande mål, i princip alla amerikanska artister någonsin överlag vill spela på Radio City Music Hall, och så fortsätter det över till stora teatrar och större festivaler och små garderober som Kafé 44. Alla artisters drömscener har liknande lokaler representanter var artisternas karriärer än för dem, och på vissa artister syns det direkt när de är som klippta och skurna för att stå just där, på den där scenen, och infria sina drömmar. 

Chan Marshall står med ena handen i sin läderjackas vänstra ficka, gungar lite medan hon kollar ut över Slottsskogen, ler och blinkar mot någon bland alla tusen där längst fram framför Azalea, visar upp sin rosa symbol tejpad över jackans rygg när hon vänder sig om och applåderar sitt band, vänder sig tillbaka och bugar med händerna ihop över bröstet som tack för applåderna. Hennes rörelser är små, diskreta, lästa som försiktiga utåt men enkla och bestämda inåt, och på så sätt kommenderar hon sin konsert felfritt, okonstlat, med en nerv som hon antagligen inte ens menar ska infinna sig men som aldrig egentligen försvinner; Cat Power är nerver, både av stål och ibland sköra som silkestrådar, och den balansen har tagit henne väldigt långt i livet liksom i karriären samt gjort att hennes försiktiga sätt och ibland obekväma rörelser utstrålar ändå det som gör att Azalea är hennes, publiken är hennes, Way Out West är hennes så länge hon är på scen: en omistlig trivsel, en tillfredsställelse av att vara just där och ingen annanstans.

Cat Power är en svår artist att ta till sig eftersom Chan Marshall är en svår person att förstå sig på, åtminstone på rak arm, vilket i sig inte är en negativ egenskap alls; det har alltid gett henne en aura av sydstatsmystik som färgat hennes musik och sång, och som är intakt än idag. Hon spelar på sin gitarr som en gammal bluesgubbe från Vieux Carré i New Orleans, eller en ung punkare som lärt sig spela genom att lyssna på bootlegs från CBGB, hon sjunger som om hon föddes med den där säregna släpiga rösten. Men framför allt gör hon allt det, rör sig och spelar gitarr och sjunger och pratar lite haltande och skrattande med publiken, som bara Cat Power kan göra. Och på Way Out West, när hon spelar en av de senaste årens största hiphop-låtar som avtackningsmusik, signalerar hon med glada vinkningar ut till festivalbesökarna att hon precis har gjort just det exemplariskt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA