x
Alicia Keys: Flamingo, Way Out West

Alicia Keys, Flamingo, Way Out West

Alicia Keys: Flamingo, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att regissera ett avslut kräver ett nästan änglalikt tålamod. Allt ska vara, i det närmsta, så perfekt som det möjligen kan bli. Varenda detalj ska stämma och kännas värdigt allt som föranlett just avslutet, inte alltid representativt för allt men på det stora hela något som känns som en sorts omfamning och kanske ibland även en sorts sammanfattning av allt det som passerat. De bästa konserterna blir ofta de som är av artister som tänkt igenom sin egen dramaturgi, som skriver ihop något som flyter och höjer och dalar i exakt rätt mängd fram till det ultimata crescendot på slutet, och exakt så fungerar också ett festivalavslut: artisten som avslutar allt ska göra det med en ordentlig smäll, med gåshud och allsång, och om inte bokstavliga fyrverkerier åtminstone känslomässiga sådana.

På pappret går det att anta att Way Out West hade kunnat be The Knife, med sin stora och finurliga konstshow, avsluta festivalen. Eller till och med nödlösningen Håkan Hellström, av rätt självklara skäl som inte ens behövs förklaras närmre än vid namn. Att de istället då valt att stänga festivalen från största scen med en pianist från New York kan kännas som ett udda val med just alternativen i åtanke. Men sen så är ju inte Alicia Keys vilken pianist som helst, utan en popstjärna som växt i det tysta och skrivit låtar och melodier var och varannan fått fast på hjärnan vid fler än ett tillfälle utan att egentligen ha kunnat identifiera varför, eller hur. Alicia Keys är, i det avseendet, faktiskt enormt stor och populär, men har en tendens att överskuggas av andra artister inom det som sägs vara samma genre, trots att hon jobbar med betydligt mer traditionella anslag än någon annan på världstoppen.

Alicia Keys är nämligen en av världens största stjärnor inom den sorts musik som byggt grunden för i princip all miljonsäljande populärmusik idag; när hon spelar och sjunger är det inte mot dagens radiohits hon kollat för att söka inspiration, utan mot sin uppväxts soulsångare och R&B-stjärnor. När hon tänker pop tänker hon inte ett electrobeat och autotune, hon tänker elegans och stråkar, pianostrofer och ballroom-dans. När hon skriver, sjunger, spelar så är det med detta i åtanke, med ett rätt bestämt avstånd från dagens musikscens fallgropar och kreativa avgrunder. När hon spelar på Flamingo här på Way Out West gör hon det omringad av vackert klädda män och kvinnor, uppradade i kör och band, manliga dansare klädda i kostymer medan hon själv är det självklara kärnan i det hela på alla sätt. Hon ser ut och beter sig som en stor kommanderande ledare på scen, och hennes show är skriven därefter, uppdelad i tre delar som en teater-akt och ständigt överväldigande i sin detaljrikedom för en publik som inte varken släpper Alicia från blicken eller slutar sjunga med eller jubla. 

Alla de hits som fastnat i folks medvetande genom åren finns här och spelas upp och bemöts med stor kärlek, även efter att Alicia Keys spelat klart, och under den tid hon står på scen så känns valet av henne som avslutningsakt självklart då hon så tydligt själv vet hur viktigt det är med en röd tråd i sitt framträdande; hon tar publiken med sig när hon med rösten kliver högre och högre upp, låter dem rusa nedåt när hon själv klättrar mot botten, bjuder dem på pampighet med sitt band i lika delar som hon själv spelar förföriskt tyst på pianot, hela tiden med publiken i sina händer medan de rör sig fram och tillbaka längs med tangenterna. Där och då blir det tydligt hur klokt valet av Alicia Keys i rollen av den som knyter ihop säcken faktiskt är: hon hade kunnat sitta där bakom pianot alldeles själv i 90 minuter och ändå varit denna kraft, ändå varit så bra och magnetisk, som hon är med ett fullt band.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA