x
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros: Edward Sharpe and The Magnetic Zeros

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros
Edward Sharpe and The Magnetic Zeros

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros: Edward Sharpe and The Magnetic Zeros

GAFFA

Album / Rough Trade
Utgivning D. 2013.08.26
Recenserad av
Mathias Jensen

Jag var en dem som en gång föll. Jag ramlade rakt in i Alex Eberts famn. Men det var aldrig i budskapet vi mötte varandra. Det var heller aldrig i den exploderande glädjen. Edward Sharpe and The Magnetic Zeros debutalbum må ha varit ett genombrott för den oåterkalleliga känslan av att 60-talet trots allt aldrig kan sluta, men för mig var det aldrig singeln Home det handlade om. Det var i balladerna jag tyckte det blev som störst, och det var i sångaren och galjonsfiguren Alexander Eberts falska basröst jag tyckte jag hörde något – vänta på uttrycket – ganska unikt. På förra årets uppföljare fick jag allt jag någonsin velat ha av det här tiomannabandet från den amerikanska västkusten – jag fick allt man får om man skär bort fötterna på medlemmarna och tvingar dem att sluta dansa fram på glödkol och vara höga på sig själva. Jag fick precis de där avskalade melodierna. Jag fick Man On Fire – en ballad lika bohemisk som längtande, jag fick Mayla – den där låten som lika delar hämtade kraft ur regnskogsestetik och medicinmän som den lyckades vara det perfekta exemplet på vad Edward Sharpe & The Magnetic Zeros alltid handlat om: harmonin. Både i rent bokstavlig och bildlig mening.

Jag säger det här eftersom jag vill vara transparent med hur jag konsumerar gruppen. Jag säger det eftersom tredje skivan gör mig både uppspelt, förbryllad och besviken i ett och samma andetag. Och jag säger det för att det skulle vara enkelt att peka på spåret Let's Get High och säga: Det är allt man behöver veta om vad det här är för skiva. Men riktigt så är det inte. Och tur är det. 

Ungefär halvvägs in på Let's Get High förändras ljudbilden. Bort från den förlorade ringdansen på stäppen till den självrannsakande efterfesten runt elden. Och just den förändringen, den temposänkningen, det stämningsskiftet – det är det mest enhetliga jag kan säga om skivan. Nyanserna av skiften och rytmiska förändringar är vad som får deras tredje skiva att kännas så spretig att det inte finns något att ta tag i. Det går inte att hålla sig i något spår och sätta någon agenda. På ett sätt är det helt och hållet symptomatiskt för ett band som hela tiden rört sig i en Woodstock-glorifierande bubbla och torgfört ett sätt att leva som rört sig i ett svajigt peace and love-landskap. Sopar man bort all cynism i världen är det förstås sympatiskt att det mesta på deras självbetitlade tredje skiva bara fortsätter vara en skylt att skriva fler budskap på, men å andra sidan är de nära att skriva covers på sig själva under vissa stunder. På Please! – trots fint handklapp – kan jag inte hålla mig för skratt när de bara väser fram ett "free love" under hela låten. Och jag kan inte låta bli att tänka på The Beatles i skarven mellan 65' och 66', när de blev inte bara världens bästa studioartister, utan också förbehöll sig ensamrätten till att göra vad fan de ville. John Lennon ägnade timmar åt att försöka hålla sig för skratt när han spelade in sina bästa ballader. Både In My Life och GirlRubber Souls mästerliga skatter – spelades in under skrattattacker, och slutprodukterna är bara ett resultat av en George Martin i studiobåset som fick nog. 

Jag tänker på det här när jag hör den här skivan, och det är synd att jag ska behöva göra det när så mycket här är uppe och tangerar det bästa den här gruppen trots allt gjort. Både Life Is Hard, Better Life och Give Me A Sign är kraftulla nog att manövrera ut det mesta på debutalbumet, och både i fråga om harmoni och melodispänst är det tre av årets finaste spår. Det är synd att de försvinner i en något för svajig kavaj som fortfarande vill proklamera fred som John och Yoko. Hur fel jag än har vill jag bara viska att kriget är över.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA