x
Ty Segall: Sleeper

Ty Segall
Sleeper

Ty Segall: Sleeper

GAFFA

Album / Drag City
Utgivning D. 2013.08.19
Recenserad av
Daniel Andersson

Ty Segall utstrålar ett musikaliskt självförtroende som påminner om Muhammad Ali. Den kreativa processen saknar begränsningar, på scen finns en närvaro som få av dagens musiker behärskar och genrer bemöts med en nyfikenhet som gör att samtliga låtar får en prägel av upphovsmakaren själv. Referenser är lätta att hitta, uttrycket är hämtat från 60- och 70-talet, men dessa ramar känns oviktiga – en ram har som mål att begränsa, men Ty Segall låter sig inte begränsas.

Sleeper är ett lågmält svar på pappans död. Grundstrukturen är akustisk, emellanåt folkbetonad, där uttrycket är sparsmakat och dämpat. Öppningsspåret inleds med ett avlägset visslande, minnesbanken framkallar bilder av gassande sol och ensamma revolvermän. Första versen bryter illusionen, men både sång och text är präglad av återhållsamhet. Ett spår som folkpoppiga Crazy driver dock upp tempot, och likt skivan i sin helhet, har Segall valt att sjunga på ett sätt som liknar brittisk engelska (närmare "The British Invasion" än "Flower Power"). Han spelar dessutom alla instrument förutom violin och fiol som sköts med perfektion av K Dylan. Edrich.

Ty Segall har inte skapat en modern klassiker, men det är en skiva som bär på många nyanser. Med tanke på bakgrunden är det även San Francisco-sonens mest personliga skiva, vilket får mig att lyssna extra noga – sedan är det aldrig långt till nästa album. Om hörnet väntar Fuzz.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA