x
Noah And The Whale: Popaganda, Stora Scen

Noah And The Whale, Popaganda, Stora Scen

Noah And The Whale: Popaganda, Stora Scen

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Noah & The Whale är lite som den klassiskt trevliga, godmodiga killen i din vänskapskrets. Han som ser bra ut, som ständigt, ständigt är på obefogat gott humör. Han som hjälper dig hem när du är aspackad, som lånar pengar till pizza dagen efter, som kommer och hämtar dig när du befinner dig ute i förorten hos någon kille som har tribaltatueringar, kallas "Crank" och går runt med butterfly.

De är så fina allihopa. Har det rent formidabelt där uppe på scen, när kvällen sakta men säkert omfamnar Popaganda. Frontmannen Charlie Fink, som för övrigt är frapperande lik kollegan Mika, är ödmjuk, Emmy The Great och de andra virvlar runt på scen med breda leenden och städade yttren. Stämningen är uppsluppen, musiken villkorslös, enkelt utmejslad, allomfattande. Vid sina bästa tillfällen tar sig en perfekt fusion mellan Tom Petty och valfri Sarah Records-singel invirat i stråkarrangemang ut över området. 

Men precis som helylle-killen egentligen är en psykopat i paritet med Patrick Bateman, så existerar det bakom Noah & The Whales fasad en hel del problematik. Inledande, rusigt hoppfulla Tonights The Kind Of Night, söta Five Years Time, grandiosa Lifetime gör sig alla förträffligt. Men det överhängande intrycket ikväll är ändå att det aldrig riktigt, fullt ut tar fart. Transsportsträckorna ringlar sig genom spelningen likt ett virus, det finstämda samsas med det slätstrukna, i en ständig balansakt. 

Bandet tar sig ur den standardiserade mallen ett par gånger, med en Daft Punk-cover. Med glädjeinjektioner och kärvänligt bifall från publik vid de stora, paraderande hitsen. Men kvar står man ändå där efteråt, och funderar över om de verkligen är en essentiell bokning. Det är frågan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA