x
Håkan Hellström: Popaganda, Stora Scen

Håkan Hellström, Popaganda, Stora Scen

Håkan Hellström: Popaganda, Stora Scen

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Det finns inte längre någon början eller slut på artisten Håkan Hellström. En gång fanns det ju det: en tid då man kunde ta på honom. Antingen för att han såg slutet på sin karriär ligga så nära att han inte kunde sluta sjunga om den, eller för att bron mellan hat och kärlek var så mycket längre för bara några år sedan. Backar man bandet till hösten 2010 så kändes 2 Steg Från Paradise som den slutgiltiga Håkan Hellström-sagan. Den då han till slut sänkte sig själv och drunknade i faktumet att han var bättre förr. Men år 2013 är han fortfarande den mest omdebatterade, största och stundom mest hyllade vi har, med skillnaden att personen Håkan Hellström har blivit en luddigare figur nuförtiden. En man som stryker omkring och stöper om sanningen om sig själv när han får chansen. I intervjuer bygger han berättelser som många gånger är påhittade i stunden - för att det är roligt, och för att han kan. Han börjar slå ifrån sig rykten om stölder med knuten näve i fickan, och hånler åt unga män som letar efter varje ny misstänkt kopiering i hans katalog. Håkan Hellström har blivit lite arg. Och Håkan Hellström är inte längre popstjärna. Han är en rockstjärna. En blödande rock 'n' roll-star med fullständig medvetenhet över sin artistiska dramaturgi. 

Han har kritiserats mer än någonsin tidigare under våren och sommaren som gått. För ohämmade plagiat, för att han inte sjunger om hur rik han är, för att han inte tonsätter sin egen framgång, för att han - uppenbarligen fortfarande - betraktas som en sångare och inte artist. Och sångaren Håkan Hellström är fortfarande i skottgluggen för alla som varken kan, vill eller orkar förstå att skicklighet är det sista som betyder något alls, någonsin, för alla som omvandlar känslor till konst. Och i en tid då Idol-fabriken på andra sidan bron börjar pumpa fram svarta moln över himlen igen, kan det vara läge att adressera precis den känslan återigen. Ingenting känns som en sundare motpol till Laila Bagge än att veta att Håkan Hellström är det här landets största och mest uppskattade artist. Inte nu, inte då, inte så länge musik får tillåtas vara en kanal för att göra vad fan man vill med. Ett underdogperspektiv förändras nödvändigtvis inte för att man tjänar pengar på sin musik, ett underdogperspektiv är en känsla. Inte ett reglage som tvunget måste börja röra på sig i takt med att kontot fylls på. 

Och jo, jag får ursäkta inledningen, men jag tänker på allt det här när jag ser Håkan Hellström - rockmannen, pappan, poeten, lögnaren, sanningssägaren - tar första ackordet bredvid Mattias Hellberg. Det är en prövad man som vet sin förmåga. Den som ställer sig på scen den här kvällen är rockmannen Håkan Hellström. Och det tar exakt en sekund innan spelningen på Popagandas stora scen är allt som existerar i ens huvud. Jag vet inte hur många gånger jag stått häpen och lyckas tänka på alla jag någonsin varit kär i när jag sett och hört Håkan Hellström, men galleriet bläddras fram igen. Inte bara för att Nu Kan Du Få Mig Så Lätt fortfarande innehåller alla ord man önskade att man själv skrivit, men för att Håkan Hellströms hela artistiska väsen fortfarande kretsar kring känslan man har när man precis blivit lämnad. En lika delar stark känsla av hur fan man ska gå vidare, som den av total bedrövelse. Kvällens öppningsspår är svensk musiklivs finaste låt och den börjar med Mattias Hellbergs munspel och den slutar i Håkan Hellströms kärlekssaga till sin vita Gretsch. Att överhuvudtaget få uppleva Jag Har Varit I Alla Städer i skarven mellan sommar och höst på årets tveklöst mest rogivande festival, är stort nog. Att höra den i vansinnig, exalterad och rasande tappning av en Håkan Hellström som helt och fullt tagit steget till en vild rocker och anammat allt det Bruce Springsteen hade i kroppen 1975 - drömmen om det andra, drömmen om ett bättre liv - gör det till bland det mest speciella jag upplevt.

Håkan - till en början iklädd en liten skinnjacka och Born To Run-lockar - är, rent estetiskt, en helt utmärkt liveartist när han väljer att slå vildsint omkring sig. De 10 första låtarna sjunger han inte, han skriker ut sina krigsrop, knyter näven och vädjar bombastiskt till sina medlemmar. Det är överhuvudtaget svårt att se att det här är samma person som under Hultsfred 2001 kramade ur sin vita sjömanshatt och sjöng om att ingenting var magiskt. Det är långt ifrån bara en estetisk, långsam övergång från pop till rock, det är så mycket självförtroende och uppror i den man som står på Popagandas största scen och nu ropar om att vi ska gå vår egen väg. Just den, Du Kan Gå Din Egen Väg, har hunnit förvandlas över sommaren. När jag hörde den på Slottskogsvallen den 8 juni lät den som en nyfödd hundvalp som lärt sig stå. Nu, här, är den en rottweiler som vrålar och slåss. Gitarrerna gnisslar. Kören väser i bakgrunden. Det är ett färdigt stycke musik nu. Det Kommer Aldrig Va Över För Mig är redan en för evigt inskriven klassiker. Den är så självklar, så lättantändlig, och förblir en majestätisk rockhymn så fort den kommer i kontakt med en publik.

Det spelar ingen roll att Ramlar, En Vän Med En Bil och Klubbland är låtar jag bara vill ska ta slut så fort de börjar. Det spelar ingen roll att Håkan Hellström är en mästare på att upprepa sig själv i sitt mellansnack (den här gången, dock, med en fin episod om att han och Fuglesang var nakna i rymden och lyssnade på Marvin Gaye och drack champagne). Det spelar ingen roll. Inte så länge det finns stjärnor över oss, och inte så länge Håkan Hellström ständigt väljer att befinna sig i det drömska mellanlandet han så ofta erövrar till fullo. Det mellan att vara den naiva tonåringen som letar efter något som tar honom någonstans, och den man som accepterat att allt vi har omkring oss är förgängligt. 

Om vi fortfarande behöver skriva långa texter om Håkan Hellström? 
Förmodligen inte. 
Om vi fortfarande behöver skriva om artister som omvandlar sina känslor till att uttrycka sig skoningslöst eget?
Ja, för allt vi kan och orkar. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA