x
Sibille Attar: Popaganda, Lilla Scen

Sibille Attar, Popaganda, Lilla Scen

Sibille Attar: Popaganda, Lilla Scen

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

I vad som först verkar utgöra en badrock, går Sibille Attar upp på scenen med en plastmugg och ett stort leende, berättar sorgen i att det här är sista spelningen för sommaren, och tittar ut över den lilla samlingen. Solen har växlat upp, det har blivit varmt över området igen, och det känns intimt att stå och se en artist komma så här nära.

Jag vet inte vad det är som gör det, men det känns aldrig som det finns ett glapp mellan Attar och publiken. Kanske för att hon är helt begeistrad över tanken på att spela upp sin musik – det verkar så – kanske för att de sorgesånger hon gjort sig ett namn genom, visar sig passa oväntat bra på en solig dag i augusti. Det är så många komponenter som skulle kunna göra det här orättvisa: Solen och värmen är otvivelaktigt den första. Att klockan är 16.30 och att 90 procent av festivalbesökarna fortfarande sitter och hålögt väntar in Göteborgs store son är den andra. Att Sibille Attars låtkatalog i grunden är musik som hör hemma inomhus – helst innanför huvudet i ett par bättre hörlurar – är kanske det starkaste.

Ändå finns det inget motstånd för henne. Hon maler ner alla motargument i en påse med sitt leende, entusiasm och spelglädje. Bandet rullar runt på olika instrument. Gitarrer räcks över, de skiftar keybords, byter från en position till en annan. Och Sibille själv verkar vara tillfreds överallt på scenen. Som en glädjeproklamerande Jesus-gestalt väser hon omkring och bankar med pinnar. Mot plastleksaker, mot sitt eget huvud, i luften. Det yviga, tjocka håret väller ner över ögonen när hon vilt attackerar The Day. Under Come Night får hon med sig precis varje individ i publiken, och jag vet inte vad det är som fungerar så bra. Kanske är det precis allt. Eller bara vetskapen om att Sibille Attar är en så mycket större artist än vad jag vågade tro. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA