x
CocoRosie: Pustervik, Göteborg

CocoRosie, Pustervik, Göteborg

CocoRosie: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Emelie Fredriksson | GAFFA

Det ständigt nyskapande i duons musik handlar mycket om nyfikenhet och experimentanda och att ha en mänsklig trumma på scen, tja varför inte. Tez har sedan länge varit en samarbetspartner och hans mästerliga beatboxande sätter en urban prägel på soundet. Det sagolika som är ett signum för gruppen får ge vika för ett mer nedplockat, mänskligt ljudlandskap. Mycket kanske tack vare honom länkas den senaste skivans låtar som Childbride, End Of Time och Gravedigress ihop med äldre nummer som Villain och Undertaker.

Det är en trollbunden publik som följer syskonen genom virvlande rök, kläd- och instrumentbyten. Till en början är det ett framträdande som saknar närvaro, systrarna verkar knappt medvetna om varandra och det är bara ett par "Thank you" som markerar att de är medvetna om publikens existens. Men det är svårt att stå emot Biancas klara, barnalika röst som aldrig sviker i varken tonsäkerhet eller styrka. Tillsammans med Sierras skolade operaröst och harp/piano/synthfärdigheter bjuder CocoRosie på en originell upplevelse.

Efter en lite blyg första akt (vars slut markeras av ett solonummer av Tez) tar kvällen fart. Basgångar mullrar, takten drivs upp och i Smokey Taboo lyfter nästan Sierras röst taket. Flöjt följs av trumpet som följs av ett genrebyte. "Who's feeling like a motherfucker" skriker systrarna och får det att låta som hiphop alltid flutit i deras blodådror. När så det är dags för bandet att tacka för sig är publiken inte alls med på noterna och tvingar in bandet inte bara en utan två gånger. Det är ett ödmjukt systrapar som avslutar med Kevin Lyttle-covern Turn Me On. Kanske är det det publiken gjort. Eller är det det som CocoRosie gör med sin publik.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA