x
Vulkano: Debaser Strand, Stockholm

Vulkano, Debaser Strand, Stockholm

Vulkano: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

45 minuter före utsatt tid drar Vulkano igång spelningen och en dryg halvtimme senare har de plöjt sig till slutet. I brist på bättre analogier är det lätt att betrakta duon som en vulkan som får ett mindre utbrott på scen. Ett utbrott där magman består av ösiga trummor, synth och skrik. Effekten blir att publiken endast bjuds ett mindre smakprov av bandets uttryck, begränsat i nyans. Den positiva aspekten är att de negativa konsekvenserna aldrig riktigt tillåts få fäste, för då de börjar uppkomma har bandet redan lämnat scenen.

Ur avsomnade Those Dancing Days föddes Vulkano, med Cissi Efraimsson, Lisa Pyk och Rebecka Rolfart. Trion blev en duo när Rebecka valde att fokusera på sin konst. De kvarvarande två assisteras denna kväll av en musiker som omväxlande spelar gitarr och bas. Alexandra Dahlström, som följt bandet i två år i skapandet av en dokumentärfilm, glider fram och tillbaka framför scenen och filmar bandet ur alla tänkbara vinklar. Ryktet talar om en film som kommer att vara så där väldigt "inpå bara huden".

Om bandet, på de hittills släppta singlarna, gett ett suggestivt intryck av The Knife- och Siouxsie And The Banshees-karaktär, insvept i mörkt präglad naturlyrik, är uttrycket denna kväll snarare koncentrerat kring intensitet. Trummorna står i mitten av scenen och Cissi matar frenetiskt samtidigt som hon sjunger. Lisa spelar synth, men hugger också då och då in på slaginstrument. Även om de försöker uppehålla suggestiviteten genom Cissis mellansnack, som sker i en mick inställd att förvränga rösten på det där sättet som görs i TV-programmet Efterlyst, så blir det bestående intrycket ändå öset.

Det är ju alltid kul med band som, ja, ger järnet. Inget ont i det. Och även om Vulkano inte är helt ensamma om sitt uttryck, så består ändå deras unikhet och styrka i tematiken kring mytologi och naturfenomen. Bäst uttrycks det i en låt som Choir Of Wolves, som visserligen innehåller de fartigare elementen, men där känslan av mörk skog är framträdande. I denna slår också Cissis röst in på fascinerande och fantastiska ljudvägar. En önskan vore att de tillät sig lita på det där uttrycket, vilade i det. Istället levereras nu en entonigt trummande ljudmassa som låter något gement. De torde ge sig själva möjligheten att verkligen vara den där reaktionen mot popscenen som de uttryckligen sagt sig vilja vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA