x
Drake: Nothing Was The Same

Drake
Nothing Was The Same

Drake: Nothing Was The Same

GAFFA

Album / Universal
Utgivning D. 2013.09.24
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Amerikansk hiphop-media har i sin 2013-upplaga ofta svårt att hålla sig från överdrifter, och delar denna ofta väldigt trista fallenhet för icke skalenliga ord med amerikansk media överlag. Det är "den som skriker högst hörs mest"-tankegångarna som styr och strukturerar hur journalister arbetar istället för saklighet eller ens ett enkelt koncept som faktakoll, och när det är illa på den påstådda toppen är det inte konstigt att mönstret följs rakt igenom hierarkin; när Jon Stewart tidigare i september analyserade CNN-arbetet kring dödsskjutningen i Washington Navy Yard kom han fram till att antaganden är viktigare än bekräftad information, att sensationsskapandet medvetet får större plats än sanningen, och slog fast att detta inte längre är en liten bugg i systemet utan ett sanktionerat systemfel. Den retoriken har satts som standard och sedermera besudlat många andra medier som inte listat ut hur journalistik med sanning som grund fungerar bäst under 2000-talet, däribland hiphop-media som tillåtit att samma överblåsta begrepp används för att mängden klick och efterföljande retweet-hets numera är viktigast. Det är ett arbetssätt som vill att allt ska hajpas, där försäljning är viktigare än kvalitet, där legendarstatus är en förbrukningsvara. Detta utan att ha i åtanke att om alla är legendarer, så finns inga legendarer. 

I och med Nothing Was The Same kallas Aubrey Graham för sin generations röst, en av de allra största inom hiphop, och en av dagens absolut bästa rappare. Sätt upp en spegel så visar albumet istället alla hans och hans generations tillkortakommanden; det är otydligheten som visar bristerna, att Drake är för slapp med att definiera varken riktning eller mål eller vem han ens egentligen talar till, eller som. Därför överkompenserar Drake ständigt, i allt han gör, i varje ord han tycker har ett djup som kräver tid för att sjunka in. Han har fortfarande inte, på detta tredje album som enligt iPod-generationens otåliga och rotlösa ungar och mediehökar gör honom till legendar, en helhet som gör honom essentiell eller utmanande. 

Det finns alltså ingen Drake-era, ingen legendarstatus, åtminstone inte än. Vad som faktiskt finns är ett underhållande och stabilt hiphop-album med snygga lutningar mot pop, där Jhené Aiko och Sampha förgyller tillvaron med väldigt fina hjälproller i att skapa ett album fullt av sådant som säljer och som spelas på radio. Det är ett album främst skapat av två vänner, Drake och 40, som är så säkra på att de är stora och betydelsefulla inom hiphop att de inte märker att hiphop-referenserna och alla andra aspekter som faktiskt har med genren att göra allt som oftast är relativt ihåliga och intetsägande. Nothing Was The Same är minnesvärd inte för att verserna som rappas kommer att förändra någons liv eller är fantastisk lyrik, utan rakt av för att det låter tillräckligt bra på ytan för att dölja att ytterst lite av signifikativt värde döljer sig bakom fasaden. 

När Drake är klar på Nothing Was The Same är det alla pophooks och den detaljrika sängkammarmusiken i sig, med hans egna rappande mer som en platshållare än någonting glasklart och lysande, som sitter kvar i minnet tillsammans med en extraordinär R&B-singel. Vad han själv gör är för det mesta försumbart och flyktigt, precis som popmusik överlag tenderar att vara; Drake ser det som en styrka, liksom den amerikanska hiphop-mediakåren, som därefter hyllar i en orgie av ryggdunkande och retweets att kunna jobba inom pop och hiphop samtidigt. Men där de rappare han ser som sina enda utmanare både imponerar i sina val av producenter och produktioner som verbalt i sång eller rap gör Drake det inte; hans egna mantran ekar efteråt men inga budskap, inga berättelser, befäster sig när nästa låt har klickat igång eller när skivan snurrat klart, då ett ständigt upprepande av den egna förträffligheten faktiskt inte innebär att en sådan finns. Och just det kan ingen mängd referenser till Wu-Tang Clan, inga otroliga R&B-låtar, succépekande försäljningssiffror, eller på det stora hela gemytligt underhållande album sudda bort. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA