x
A Place To Bury Strangers: Pustervik, Göteborg

A Place To Bury Strangers, Pustervik, Göteborg

A Place To Bury Strangers: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Vem som helst kan skapa oljud, frågan är hur man bearbetar det.

En av pionjärerna bakom musique concrète, Pierre Schaeffer, sa en gång angående sitt förakt mot tolvtonsmusik: "Maybe I can find something different ... maybe salvation, liberation, is possible." Han samplade lok, A Place To Bury Strangers bygger egna distar. Och på tre album har de sakta men säkert nått någon slags musikalisk frigörelse. Särskilt på deras mästerverk Exploding Head från 2009. Går vi in på den hittar vi ett spår som Dead Beat där alla delar är satta på perfekta nivåer. Mitt i all kakafoni, gitarrskrik och hatiska ryck hör man Oliver Ackermann i försök efter försök överrösta ljudkaskaderna. "Don't play with my heart" skriker han medan nästa effekt kastar omkull honom och han försvinner in i mixen.

Det är nu fem år sedan A Place To Bury Strangers gjorde Göteborg senast. Bandets spelning på Henriksberg, som en del av Stay Out West 2008, var något utöver det vanliga. Inte på grund av någon snygg inramning, inga rökridåer som kunde dölja charmlösa väggar. Den kvällen var det ljudet som vann. Från en liten skiten scen i närheten av Stigbergstorget till en ny snygg sak några hundra meter bort. Här på Pustervik är ljussättningen perfekt i sammanhanget. Rökmaskinerna går på högvarv under i stort sett hela konserten. Även bandets scenshow har spetsats till. Mot slutet av konserten går Ackermann lagom lojt över scenen och stänger av alla spotlights för att strax efter knäppa på en strob som pumpar på i full hastighet. Han för strobben mot gitarrsträngarna och skapar ytterligare en dimension i den här monumentala ljudbilden. Han drar ur och sätter i kontakter och det är nästan att man ser elchocken hägra runt hörnet.

En bild

Så långt allt gott. Problemet för kvällen är att så många ljuddetaljer försvinner på vägen. Vi pratar shoegaze här, men under stora delar av spelningen är sången så gott som helt borta ur mixen. Kanske sprids det ut bättre längre bak i lokalen men där framme blir resultatet ett åskmoln av effekter utan minsta tanke på dynamik. Och Ackermanns väsande stämma behövs. Den fungerar som ännu en diskantkälla mitt i allt.

Men för att återgå till dynamiken, det blir som bäst när en låt som Fear sakta spricker ut och som sämst när To Fix The Gash In Your Head bara plöjs av utan sans och reson. A Place To Bury Strangers är mer än ett punkband som gillar effekter. De är mycket större än så. Det unika hittar man i detaljerna. Den självklara avslutningen med I Lived My Life To Stand In The Shadow Of Your Heart och Ocean är bevis nog och gör såklart noisehjärtat varmare och blodigare. Men den där ultimata frigörelsen, den där räddningen försvinner någonstans i mixen tillsammans med Ackermanns verbala hatattacker.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA