x
Mattias Alkberg: Pustervik, Göteborg

Mattias Alkberg, Pustervik, Göteborg

Mattias Alkberg: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Mattias Alkberg har ett maskingevär. Han skjuter skoningslöst, utan hejd. Överrumplade segnar vi ned, en efter en, inne på Pusterviks ölklibbiga golv. Personalen tar täckning bakom barer, människor trycker sig mot pelarna som håller upp konsertsalen. Alla skriker. Galenskapen riktigt lyser i Luleå-sonens svartmålade ansikte.

Lyckligtvis talar jag här om ett symboliskt maskingevär, ur vilket det inte på något vis vrålar kulor, utan hits. Väl långsökt kan gråa individer tycka. Nåväl. Matti är på humör ikväll, det måste först och främst understrykas. Borta är det hårt hållna, konceptuella som präglade hans begravning, idag ges allt, allt under den svenskspråkiga karriären ställföreträde. Vi blickar bakåt, framåt uppåt nedåt. Och det är väldigt svårt att värja sig.

Innan har Könsförrädare, ett band som kvällens epicentrum är högst involverad i, tagit sig igenom sin första skiva. Och även här står den samhällskritik som Alkberg anför i centrum. Explosionerna, det extatiska, uteblir visserligen, men bandet har absolut framtiden för sig.

Huvudspelningen badar från första början i ljus, och konsekvensen går även igenom rent musikaliskt. Det är hela tiden tillfredsställande. Punken bultar fortfarande i Mattias Alkbergs fond, musiken som formade honom. Ikväll genererar visserligen arrangemangen en tyngre, tjockare ljudbild – men samtidigt går anarkin, den knuta näven, runt och bankar i salongväggarna likt en välbehövlig, svart nyans.

Att det socialistiska primalskriket river av den livsbejakande vodkashoten Stockholm som första låt är lika otippat som underbart. Att han kastar in Fyllskalle i ekvationen likaså. Sen har vi de uppenbara, nyare – Skända Flaggan. En låt som jag är helt säker på att folket i Rinkeby gladeligen skulle skrålat med till om Birgit Friggebo hade dragit igång den, istället för We Shall Overcome. Helgen v.51. Som alltid förstör mig, och bygger upp mig igen. Överlag fungerar maskineriet fint, Mattias Alkberg och hans ensemble får publikens villkorslösa kärlek, och förvaltar den väl.

Visserligen faller spelningen stundtals ned i lite väl gubbigt betonade landskap. Ulf Lundell hör liksom inte hemma här. Bort. Och låtvalen förefaller ibland vara lite märkliga. Men Matti gör som bekant lite som han vill – konsekvensen är en del av hela hans artisteri – och tar sig igenom kvällen med bravur. Han står där uppe och svingar runt med sin gitarr, sitt hår, sin trasiga skjorta. Bandet tycks överlag ha lika roligt som publiken. Mattias Alkberg själv rör dock inte en min, men i hans musik, hans röst, hans rörelsemönster manifesterar sig ändå någon form av spelglädje jag sällan har bevittnat tidigare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA