x
Lloyd Cole: Storan, Göteborg

Lloyd Cole, Storan, Göteborg

Lloyd Cole: Storan, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Denna kalla, bistra torsdagskväll är det nästan exakt 29 år sedan Lloyd Cole & The Commotions skiva Rattlesnakes kom ut. Eller släpptes fri är förmodligen en mer adekvat beskrivning. Verket är nämligen en popestetiskt fulländad urkraft. Det är odiskutabelt ett av de album som vi bör skicka ut i evigheten med ett litet självgående rymdskepp, i hopp om att andra livsformer en dag skall stöta på farkosten. Sorgligt nog hade skivan förmodligen blivit bortrationaliserad.

Lloyd Cole har logiskt nog, med världen, åldrats sedan dess. Commotions är borta, håret grått. Cynismerna, sarkasmen, det högtravande morisseyska draget – han framstår som furiöst bildad – är dock intakt. Och melodierna. Musiken fortsätter att formligen rinna, tillsynes otvunget, ur mannens kreativa centra.

Via två akter virvlar ikväll Cole igenom hela sin livsgärning med enbart en rostbrun akustisk gitarr och en alldeles förträffligt välbehållen stämma. Du skulle kunna tro att 20 låtar framförda av den klassiska konstellationen "en man och hans stränginstrument" riskerar att bli en alldeles outplånligt tråkig stund. Statisk. Då har du ungefär lika fel som Margareta Sandstedt när hon räknar i riksdagen.

Lloyd Cole har nämligen sällan låtit bättre. Han står där uppe på en karg scen, klagar på kylan, levererar dräpande repliker och smyger in små underfundigheter. Talar förvånansvärt mycket om sociala medier. Om aktuella albumet Standards. Är i vanlig ordning stiligt klädd i grått (yta har alltid varit vitalt när det kommer till bra popmusik, det begriper Lloyd Cole). Och förädlar, fan i mig, förädlar mycket av sitt material.

Spelningen igenom går under orden effektivitet och precision. Cole bryter av allt överflödigt kött på låtarna, sjunger rent skelettartade versioner. Rycker tag, kräver vår fullkomliga uppmärksamhet – och får den. Förtjänar den.

No Blue Skies är alldeles förträfflig. Broken Record och Period Piece likaså. Nytt och gammalt smälter samman i en friktionsfri harmoni. Självfallet går det inte att förbise de verkligt stora – Rattlesnakes, Are You Ready To Be Heartbroken – men denna konsert handlar egentligen ganska lite om det där, Cole är fullständigt demokratisk i sitt urval, ett risktagande överlag. Ett risktagande som här fungerar.

De känslobrännande topparna ligger i andra akten, precis efter varandra. Först Oh, Rusty som aldrig, aldrig har låtit bättre. Spårvagnarna, staden, människorna – allt fryser för en kort, kort stund till. Och sedan Young Idealists, som knyter en nostalgisk näve och kör den rakt in mellangärdet på alla involverade.

Stundtals må bristen på variation och arrangemang kila in ett par spikar tvivel genom det praktfulla skeppet. Det är en kamp, att under två timmar underhålla en publik. Men viktigare att konstatera är; köper du konceptet Lloyd Cole, så innehar denna spelning väldigt få skavanker.

Visst, synd och skam att vi inte får höra 2cv. Visst, stunderna finns då uppbackning känns skäligt. Visst, valen av extranummer är lätt besynnerliga. Men när jag går ut från lokalen surrar det i bröstet av obefogad lycka, den typen av eufori som bara riktigt bra musik kan frambesvärja. Utanför är plötsligt den nötta asfalten poesi.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA