x
Editors: Debaser Medis, Stockholm

Editors, Debaser Medis, Stockholm

Editors: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

(Arkivbild)

2000-talet var fullt av band med ambitioner att låta som Joy Division. Band där en sångare med en mörk barytonröst, likt Ian Curtis, var en standardingrediens. Bland likasinnade, som exempelvis Interpol och White Lies, klarade Editors uppgiften bäst. Efter en vila på fyra år, med några medlemsbyten, återvände de i år med sin fjärde fullängdare The Weight Of Your Love. Syntharna från det förra, elektroniska, albumet In This Light And On This Evening är försvunna och ersatta med ett rockigt arenasound. Även om nya plattan knappast är det bästa de presterat så levererar den en samling låtar som funkar utmärkt live. Vilket märks när ett oerhört samspelt Editors intar ett slutsålt Debaser Medis.

De inleder med Sugar från nya plattan. En låt med ett ovanligt huvudgungarvänligt groove för att komma från ett så taktfast och lite stelt band som Editors. Stundtals blir det nästan bluesigt. Frontmannen Tom Smith bjuder med sina utsträckta händer in publiken till bandets stora mörker. Det låter stundtals rått, betydligt hårdare än på skiva. Framför allt låter det väldigt proffsigt. Kanske lite för proffsigt, för tyvärr verkar några av bandmedlemmarna lite oengagerade. Inte minst den nye, nästan helt okarismatiske, gitarristen Justin Lockey som gör sitt jobb likt en robot. Det blir inte mycket till scenshow även om den briljanta basisten Russel Leetch tappert studsar omkring på scenen.

Trots dessa minuspoäng är första timmen i det närmaste perfekt. Editors öser sig igenom några av sina klassiker. Bland annat Munich, An End Has A Start och den smått fantastiska synthlåten Bricks And Mortar. Det är stora känslor och ett stort sound. Men sedan tappar konserten kraft. Framför allt under den helt omotiverade akustiska versionen av The Phone Book. Låtlistan består av lite tvära kast. De mer elektroniska låtarna, hur bra de än må vara, känns något malplacerade bland de rockigare. Bandet hade behövt en ordentlig titt på setlistan och portionerat ut musiken bättre för mer dynamik i sound och fart. För det känns som att allt det där bra som borde dyka upp jämnare under konserten avverkas alldeles för fort.

Men det tar sig mot slutet. När hitten Papillon detonerar levererar Editors en enorm avslutning. En låt som är svår att misslyckas med och som framförs på ett sätt som plockar fram den berömda gåshuden. Det är kittlande när Tom Smith får feeling och går lös på scenen bland synthmattorna. Det blir riktigt vackert när han uppmanar publiken att vråla "It kicks like a sleep twitch" tillsammans med honom. Låten blir en känslomässig höjdpunkt, synd bara att det är sista låten.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA