x
Israel Nash Gripka: Israel Nashs Rain Plans

Israel Nash Gripka
Israel Nashs Rain Plans

Israel Nash Gripka: Israel Nashs Rain Plans

GAFFA

Album / Loose Music
Utgivning D. 2013.10.02
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

1972 är den bäst säljande skivan i USA skriven och framförd av en kanadensare. Neil Young formulerar med Harvest vad många kommer att se som ett av flaggskeppen inom americana. Det är ett album vars berättelser avger lika mycket emotionell resonans nu som då. Vars texter, likt de på The Bands Music From The Big Pink, blickar bakåt mot en annan tid och lyckas med konstgreppet att ändå verka högst angelägna.

39 år senare färdigställer en annan långhårig man som förbehållslöst omfamnar den amerikanska musiktraditionen ett liknande album. Albumet döps till Barn Doors And Concrete Floors. Den långhåriga mannen heter Israel Nash Gripka. Folkens allra käraste melodier tycks rinna genom hans vener, countryns svärta rosslar i hans röst. Verket erhåller berömmelse inte bara i de redan initierade kretsarna, utan letar sig åtminstone i Sverige även in i delar av allmänhetens famn.

Om ni inte redan har lyssnat, gör det. Barn Doors And Concrete Floors är spänstig, sorgsen, vacker, snudd på mästerlig.

Nu är Israel Nash Gripka tillbaka med sitt tredje album Israel Nashs Rain Plans, och både en hel del och mycket lite har förändrats. Fortfarande härbärgerar här förpliktigade berättelser om brustna livsöden. Fortfarande finner vi country, gospel, folk, americana under samma tak. Men.

Historierna innehar inte närmelsevis den känslofrekvens som föregångaren vittnade om. Och om de olika stilarna tidigare söp ihop och skrålade, kallpratar de på Israel Nashs Rain Plans kring kommunalpolitik över kallt kaffe.  

Sedan har vi pretentionerna, pretentionerna. De grand canyon-vida låtarna vill alldeles, alldeles för mycket. Aningslösa gitarrexcesser. Melodier som tycks forcerade, och körs alldeles för många varv. Gripka tarvar omkring i mossiga sumpmarker med sina stränginstrument tätt intill barmen, och har svårt att hitta ut.

Bara när upphovsmannen aspirerar på gospel, bara när den afro-amerikanska kyrkans mässande manifesterar sig, bara då faller saker och ting på plats. Woman At The Well är fantastisk, Myer Canyon och Rexanimarum likaså. Och de anspelar alla på något sakralt, samtidigt som de ömt värnar traditionen. Det är uppenbarligen där Israel Nash Gripka bör befinna sig. I skärningspunkten mellan ifrågasättandet och tillbakablickandet.     

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA