x
Procol Harum: Lisebergshallen, Göteborg

Procol Harum, Lisebergshallen, Göteborg

Procol Harum: Lisebergshallen, Göteborg

Recenserad av Andreas de Boer | GAFFA

"Det är kul att se att det finns någon här som drar ner medelåldern", ler mannen på platsen bredvid mig i publiken. Och det gjorde jag. Procol Harum är ett band som inte verkar ha attraherat speciellt många nya åhörare bland oss som inte var med under deras glansdagar på 60- och 70-talet, vilket jag till viss del kan göra mig klok på och till viss del inte alls. Jag tror inte tillräckligt många vet att Procol Harum är en direkt influens bland annat för band som The Beatles och att utan dessa så finns det nog en risk för att band som The Verve låtit väldigt annorlunda om de ens existerat.

Det kan vara så att Procol Harum har en musikalisk utformning på sina låtar som inte tilltalar dagens musikkonsumenter på samma sätt som det tilltalade deras första upptäckare, vilka kanske inte var lika skadade av konventioner rörande tempo längd och struktur, och inte heller hade lika förorenade (eller avancerande) uppfattningar om vad rock är för någonting. Någonting som är säkert är att bandet även i samtida sammanhang låter originellt. När medmusikanter inom samma genre behandlade teman som social revolution fri kärlek och fred i sina låtar så var Procol Harum, under stark färgning av låtskrivaren och poeten Keith Reid, mer intresserad av död och existentiell ångest och gestaltade denna hållning med ett inflytande från klassisk musik och med hjälp av ett innovativt samspel mellan orgel och piano. I och med detta skapade bandet nästan på egen hand symfonisk rock.

Gruppen har bytt ut sina medlemmar många gånger under årens gång och Gary Brooker är faktiskt den enda som var med från början. Den gamle mannens röst verkar på något vis helt skonad från tidens påfrestningar och har, med tanke på att han faktiskt är 68 år gammal, kapacitet till en imponerande klarhet och tonsäkerhet. Gitarristen Geoff Whitehorn, som anslöt sig till bandet i början av 90-talet, får sin gitarr att stöna, flämta och skrika och bär med sig berättelser från en tid då man verkade kunna göra mer med gitarrer. Samtidigt ger pianoslingorna omringade av orgelsdån en kompletterande och övertygande tyngd.

Den första hälften av konserten lider av ett tvivelaktigt förarbete från ljudteknikernas sida. Det är skrälligt och onödigt högt för lokalen och gör speciellt gitarristens solon orätt, vilka till en början är en ren pärs för trumhinnorna. Ljudet förbättras senare men delar av konserten blir dock tråkig. En hel del misslyckas med att kaptivera och verkar till viss del bestå av oformade och oinspirerade upprepningar. Reid verkar dessutom inte vara samma låtskrivare som han var för 40-50 år sedan. De lyriska försöken är helt enkelt inte av samma kvalitet och omsvarvas inte av samma mystik, och även om de många och långa solona rent tekniskt är mycket imponerande så blir de stundvis aningen tjatiga.

Detta gäller dock som sagt bara delar av konserten och det går exempelvis inte att beskriva framförandet av A Whiter Shade Of Pale på annat sätt än magiskt. Vart jag befinner mig, vad klockan är, eller om jag är påklädd blir plötsligt helt irrelevant. Ingenting som framförts tidigare under kvällen kan mäta sig med det här. Jag skulle vilja hävda att det är få stunder ur mina samlade erfarenheter av livespelningar som kan jämföra sig med den stunden. Oavsett hur länge låten pågick så vill jag lova att de sekunder hade varit värt varenda en av de 549 kronorna som biljetten hade kostat. Med all min uppmärksamhet riktad mot scenen och med total mottaglighet för varenda ton och varenda rörelse med hela mitt väsen framstår det som om Brooker framför låten för första gången. När musiken tystnar och jag återvänder till verkligheten känns det som om en stående ovation är den enda rimliga följden, och en sådan blir det också. Jag kan säga att alla göteborgare som inte befann sig i Lisebergshallen under de minuterna har anledning att förklara sig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA