x
Henric de la Cour: Debaser Strand

Henric de la Cour, Debaser Strand

Henric de la Cour: Debaser Strand

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

(Arkivbild)

Eskilstunasonen Henric de la Cour har funnits med länge i svensk popmusik. Men kanske alltid lite dold i radioskugga för mainstreampubliken. Han är onekligen en artist som förtjänar mer uppmärksamhet. Med sina band Yvonne och Strip Music levererade han storslagna melodier, alltid med ett lagom smakfullt lager kajal. 2011 gick han solo med en sparsamt producerad synthplatta som ekade av Depeche Modes mer gothiska stunder. Sedan dess har det hunnit hända en del. I år har han inte bara släppt sitt andra soloalbum, utan även medverkat i en dokumentärfilm som behandlar hans kamp mot sjukdomen cystisk fibros. Filmen har premiär på Bio Rio den 11:e oktober (alltså samma kväll som denna spelning äger rum). Spelningen på Debaser Hornstull blir således ett slags firande av den här Henric de la Cour-späckade hösten.

Det börjar nattsvart och teatralt, nästan som en vampyrfilm från 80-talet. Pulserande synthmattor sänds ut från scenen. De la Cour smyger ut på scenen i bar överkropp, fullständigt nedsmetad i blod. Likt en av författaren Anne Rices vampyrer. Med sin alldeles säregna röst börjar han sjunga Mandrill, öppningsspåret från senaste albumet, och vaggar in publiken i sitt gothmörker. Känslan för det teatrala är verkligen en fördel. Framför allt med tanke på det ganska anonyma kompbandet som framför låtarna, i stort sett, exakt som på skiva.

I intervjuer inför filmen och nya skivan har de la Cour sagt att sjukdomen gjort det svårare att sjunga. Det är ingenting som märks ikväll, och det är inte bara för att sången är dränkt i reverb. Varje ton sitter där den borde. Han är förmodligen, efter Thåström, den mest spännande frontfiguren Sverige har. På den motljusklädda scenen får han fritt spelrum att leva ut sina bästa rockposer. Det är ett sant nöje att se honom göra utfall, peka vilt i luften för att senare huka ihop och visa sig sårbar.

Henric de la Cour tycks också inse värdet i en kort spelning. Efter knappa 45 minuter är det hela över. Speltiden ger de la Cour möjligheten att generöst plocka fram sina allra bästa sololåtar, utan någon tröttsam utfyllnad. Vilket han också gör. Mörka Grenade och episka Dogs samsas om setlistplats tillsammans med mer sorglösa nummer som svängiga My Machine från debuten och senaste singeln Shark. Fantastiska Dracula betas dock av alldeles för tidigt i spelningen. En smått perfekt synthpoplåt som hade kunnat sparats till avslutningen. Men vad gör det, när helheten ändå är så pass bra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA