x
Ana Moura: Stora Teatern, Göteborg

Ana Moura, Stora Teatern, Göteborg

Ana Moura: Stora Teatern, Göteborg

Recenserad av Nathalie Billing | GAFFA

Den portugisiska fado–musiken blir mer och mer välkänd världen över. Dessa från början vemodiga sjömansvisor om hemlängtan känns bekanta i många toner och samtidigt som ett minne blott då man lyssnar på Ana Moura. Denna oerhört naturligt tonsäkra kvinna har med sitt senaste album Desfado äntligen fått ett genomträngande internationellt erkännande. Hon har gjort fado–musiken tillgänglig för "vanligt folk" samtidigt som hon ännu en gång lyckats imponera på branschens tungviktare. 

På scenen står en akustisk gitarr, en bas, en portugisisk gitarr, en keyboard och trummor klädda i ett grönt ljus medan teatern fylls av människor. Det vackra rummet fylls av ord, svenska ord och portugisiska ord i en skön blandning. Moura lockar inte bara sina troget lyssnande landsmän utan hela västvärldens nyfikenhet till sina konserter idag. Scenen ändrar färg och blir dramatiskt röd då musikerna intar sina instrument. Musiken börjar, den akustiska och den portugisiska gitarrens klang förenas. När sedan Moura kommer in på scenen och tar ton sammanflätas allt i en hårresande harmoni. Man förflyttas ur teatern, in i den känsla som hela hennes kroppsspråk förmedlar under hela konserten, att hon är ett med musiken. Med hennes slutna ögon, flamencorörelser med händer och armar, graciöst svajande höfter och kontakt med de skickliga musiker som ackompanjerar henne får tonerna ett helt annat djup än då man endast hör hennes album. Det är sant, det som många redan påstått, Ana Moura måste upplevas live. Trots att jag inte förstår ett enda ord portugisiska fylls hela kroppen med känslor.

Desfado är Mouras femte album och hennes utveckling hörs tydligt. På albumet har Moura skickligt blandat den traditionella fadon med influenser av pop och jazz. Två av hennes tidigare album, Para Além Da Suadade från 2005 och Leva–Me Aos Fados från 2009, har också de blivit hyllade, bland annat av inga mindre än Tim Ries (The Rolling Stomes saxofonist) och Prince. I ett mellansnack denna höstkväll låter hon oss med sin lena stämma få veta att en av hennes stora musikförebilder är Joni Mitchell, vilket tillsammans med det faktum att Larry Klein (producent och ex–make till Mitchell) har producerat Desfado influerat albumet mycket. Detta hörs subtilt genom hela albumet och blir tydligt i tolkningen av Mitchells A Case Of You, en av de tre engelska låtarna på albumet, som hon sjunger med sådan känsla att hela teatersalongen känns trollbunden och tiden helt stilla. 

Konserten avslutas med att Moura utmanar sin gitarrist på portugisisk gitarr att bevisa kvaliteten på sitt fingerspel genom att publiken uppmanas att klappa med ökande takt, vilken gitarristen måste följa med i. Ännu en gång blir man trollbunden och förundrad över dessa talanger och fantastiska musikkultur. Till sist ber Moura publiken att ställa sig upp och dansa med henne till låten Desfado som också namngivit albumet. Vid denna tidpunkt har hon hela teatern lindad kring sitt lillfinger och övertygat oss alla att den moderna fadon innehåller så mycket mer än klagosång.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA