x
Charles Bradley: Nalen, Stockholm

Charles Bradley, Nalen, Stockholm

Charles Bradley: Nalen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Någonstans kring 45-minutersstrecket på Nalen i Stockholm, efter ett kostymbyte eller två och en halvtimmes påtvingad försening för att få in alla som köar ute på Regeringsgatan, kan Charles Bradley inte fortsätta. Det är dock inte för att 65-åringen från Gainesville måste återhämta sig en stund (det är det kostymbytena är till för, utöver att klä sig i en ny gnistrande skrud), eller av tekniska skäl: Charles Bradley och hans Extraordinaires kan inte fortsätta för att hans dansande, juckande, spexande fått publiken att jubla så mycket att bandet inte längre hörs när de försöker påbörja nästa låt. Charles Bradley står i mitten, tar emot jublet med öppna armar och tårar i ögonen, innan han vrålar igång sitt band igen.

Mycket har sagts om mannen som många hävdar återuppväckt soul och fått världen att återupptäcka dess kraft; att det är fullständigt obegripligt att det tog sådan tid innan världen upptäckte honom överhuvudtaget, att han haft ett svårt liv men äntligen får göra det han alltid velat göra, att när han äntligen lyckades ta sig upp på scen och sjunga med ett band försvann bandet till Vietnam för att delta i ett förödande krig. Allt han genomgått, alla svåra år i usla förhållanden och levnadssituationer i en myriad av olika amerikanska städer, alla föreställningar i Brooklyn där han kallade sig själv Black Velvet och var anställd för att efterlikna James Brown, har fört honom hit: till Nalen i Stockholm och en av många spelningar i Europa som är slutsåld och där publiken älskar varje ton han sjunger och skriker ut, varje rörelse han gör i dansform eller nere på golvet med benen i splitt.

Allt fantastiskt underhållande artisteri åsido är det allra bästa som denna kväll på Nalen förtäljer också det allra vackraste och minnesvärda: Charles Bradley, "The Screaming Eagle of Soul", är äntligen här, äntligen på scen och med en mikrofon i handen, och bevisligen här för att stanna. Han sjunger om ett liv kantat av just livets alla svårigheter men med en tro om att allting alltid löser sig, en tro han personligen förkroppsligar, med en inlevelse som är svår att matcha. Hans kärlek till musiken är tydligt enorm, liksom den till publiken som han efteråt kramar om och låter sig själv fotas med som tack för att de är på plats och förgyller ännu en kväll i det liv han kämpat så hårt för att få vara en del av och leva.

(Fotot ovan är en arkivbild)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA