x
Kristian Anttila: Debaser Medis,  Stockholm

Kristian Anttila, Debaser Medis, Stockholm

Kristian Anttila: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Det börjar i pissoaren. Inte då i något slags homosocial samvaro där grabbar knyter kontakter och hajfajvar varandra av den simpla anledningen att de försetts med penis. Undertecknad delar helt enkelt ränna med Pelle Hellström (Nordpolen). Eller "delar ränna", mer korrekt befinner jag mig i ena änden av rummet och använder min individuella porslinskopp, och Pelle befinner sig i den andra änden och använder sin egen.

Nordpolens uttryck är om inte antitesen till Kristian Anttilas så i alla fall en djup kontrast. Pelle Hellström är så långt ifrån arketypen av en rockstjärna man kan komma, medan Anttila i sin tur verkligen är en rockstjärna, i många bemärkelser. Han stormar in på scen i spetsiga skor, skinnpaj, pärlor, glitter samt allehanda tyg som hänger och slänger. Sjunger med teatralisk röst och accentuerat minspel. Han ser, och har alltid sett, ut som en blandning mellan Jonas Hassen Khemiri och Keith Richards, med ytterligare fotomodells-markerat ansikte.

Det finns tyvärr också någonting trött i den här rockstjärne-personan behäftad med snusk och småkontrovers. En otroligt, ja, larvig inställning, till bland annat sex och sånt, som gränsar till buskis – lite, typ, Robbie Williams eller Yngwie Malmsteen över alltihop. Till Kristians fördel talar dock hans precisa musikaliska känsla när det gäller catchiga hookar och riff. För är det något han frossar i, utöver en jäkla massa annat, så är det just hookar och riff anpassade för radion. Med följden att vi bara får höra hits, eller låtar med hit-potential. Texterna är sällsamma, av den arten att det ibland är intressant, men oftast just bara sällsamt, till synes för sällsamhetens skull. Om vi ska fortsätta jämföra äpplen och päron, så har Nordpolen en mera klar och uppskattad direkthet i sina texter.

Men Anttila har ändå någonting, vi kan kalla det pop-essens. Det finns stunder i hans musik då text, melodi och eskapism gifter sig på ett sådant sätt att man förlorar sig helt. Detta blir än tydligare på scen, och det blir också tydligt att det är detta element i Anttilas musik som publiken uppskattar. Samtidigt som det ändå måste framhållas att han är som allra, allra bäst när han taggar ner. Precis som de flesta artister, och människor överlag, kommer han bäst till sin rätta när han tonar ner, behåller sitt mustiga bildspråk, men håller det i strama tyglar, som i låten Paris. Kruxet är att han för att nå längre måste tumma en hel del på formen, för tillfället gör han musik som aldrig kan bli bättre än bra.

Det avslutas på pissoaren. En snubbe redogör för något, är inte säker på att det handlar om den nyss avslutade konserten, men det spelar ingen roll, för orden är giltiga ändå: "Det är inte så noga, det är ett jävla drag liksom."


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA