x
Mark Kozelek: Södra Teatern Stockholm

Mark Kozelek, Södra Teatern Stockholm

Mark Kozelek: Södra Teatern Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

(Arkivbild)

Mark Kozelek är på bra humör, säger han. Han skrattar, suckar, svär och beklagar sig. Han har blivit gammal, byxorna är för tajta, magen gör ont, vi är för tysta, portugiser pratar för dålig engelska, han kan inte se oss, någon äter choklad. Han stämmer och stämmer om gitarren, lutar sig bakåt, slår ur med armarna och suckar. Turnén har hållit på för länge, han har för många konserter kvar men han ska spela några låtar till, han vill briljera för oss på gitarr och han vill berätta om sin familj.

När Mark Kozelek kliver upp på scen är det inte som någon annan artist. Scenen är helt svart förutom en röd stol och hans nylonsträngade akustiska gitarr. Han släntrar in och kliver in i ljuset från den ensamma vita strålkastaren som målar en liten cirkel runt stolen, han ber ljuskillen sänka ljuset, det är för ljust, sen plockar han frånvarande på gitarren och två timmar flyger förbi. När Mark Kozelek spelar på sin gitarr och berättar sina historier om ensamheten på turné, kompisar som dött och dagar han skrev låtar så står tiden stilla. Rösten är stark, vacker, klar och fyller upp varje vrå i den gamla teatern, gitarrslingorna rullar runt under taket och når varje enskild stol. Han spelar inte längre Red House Painters sånger berättar han, han är en annan människa nu, han vill gå framåt. Han ber om ursäkt för det, skrattar och tillägger: "I hope that's ok with you, well if it's not I don't give a fuck."

Vi får många låtar från årets två samarbeten Perils From The Sea med James LaValle och Mark Kozelek And Desertshore tillsammans med Desertshore, bland annat en fantastiskt intensiv och jagande Hey You Bastards I'm Still Here och en otroligt ödslig och vacker Somehow The Wonder Of Life Prevails. Men vi bjuds också på många helt nya låtar från Sun Kil Moon-plattan Benji som släpps i februari och är en samling barndomsminnen och enligt Mark själv en väldigt svart skiva. I Can't Live Without My Mothers Love är en rörande hyllning tills hans mamma medan den otroliga Micheline är en nostalgisk sång som byter ämne för varje vers. Men den låten som riktigt sticker ut spelas tidigt och heter Richard Ramirez Died Today Of Natural Causes och framförs i en febrig och paranoid version som knockar mig totalt.

Publiken önskar Gustavo och Mark kan inte fatta varför vi vill höra den, han ber om andra önskningar och håller upp gitarren i ljuset för att skicka ut det i publiken för att se vem han pratar med, men han ursäktar sig och spelar en fantastisk Gustavo och det är otroligt hur en ensam tjurig man med en gitarr kan vara så underhållande och trollbindande i två timmar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA