x
Fleetwood Mac: Globen, Stockholm

Fleetwood Mac, Globen, Stockholm

Fleetwood Mac: Globen, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

Let's get this party started, säger Stevie Nicks i början av konserten.

Men Fleetwood Mac har väl aldrig riktigt varit partymusik, snarare musik för den tillbakalutade efterfesten. Bandet har bytt medlemmar ett antal gånger och sound lika ofta. Men grundstommen med trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie har alltid varit densamma. Den mest kända sättningen av bandet innehöll också McVies fru Christine, samt Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Det är den sättningen som har återförenats och som går på scenen i Globen, minus Christine McVie som slutade 1998.

Det finns alltid ett uns av tveksamhet när gamla band åker ut på återföreningsturnéer. Fleetwood Mac visar ganska omgående att gnistan finns kvar under öppningen med Second Hand News och The Chain. Lindsey Buckinghams bluesgitarr och stämsången ekar knivskarpt genom Globen. Angående Buckingham bör man poängtera: han är verkligen värd all respekt och alla lovord som sköljs över honom. En fulländad gitarrist med en scenkarisma på topp. Han smyger omkring med gitarren i högsta hugg, smidig som en katt. Men det blir till slut ett bredbent solo för mycket. Fleetwood Mac har aldrig varit Lindsey Buckinghams show. Bandet är ett perfekt gruppsamarbete när det är som bäst, ett band med dynamik och där alla medlemmar spelar en viktig roll. Därför behövs mer samspel bandet emellan. Det är när Buckingham och Nicks ser varandra djupt i ögonen och sjunger tillsammans som det blir gåshud.

65-åringen Stevie Nicks förtjänar överlag mer rampljus men bredvid Buckingham ser hon väldigt sliten ut. Vid ett antal tillfällen går Nicks av scenen för vila och rösten har inte riktigt kvar sin forna styrka. Åldern och den hårda karriären tycks ha satt sina spår. Men hon är fortfarande en av de coolaste kvinnorna i musikbranschen och när det väl glimrar till är hon lika fantastisk som förr. Hon är dessutom väldigt pratglad och bjuder på några fina anekdoter. Det ser dock tomt ut på scenen till höger om Nicks, den plats Christine McVie hade. Någon som saknas. McVie är en oerhört duktig sångerska och en underskattad låtskrivare. Utan henne blir det inga av de fjäderlätta och underbara poplåtarna bara hon kunde skriva.

Låtfokuset ligger på klassikerna från den självbetitlade plattan från 1975 och kritikerrosade Rumours från 1977. Spelningen är lång och lite för ojämn för att kunna kallas för fantastisk. Det blir stundtals lite för segt. Men det tänder till ett antal gånger, inte minst när det blir ren karnevalsstämning under Tusk. Och den där festen som Stevie Nicks pratade om då? Den kommer inte igång förrän i slutet när hon får sjunga sin gamla solohit Stand Back som följs av en intensiv Go Your Own Way. Det är först då publiken vaknar till liv och dansar loss till det bitterljuva slutet. Fleetwood Mac är ökänt för sina inre slitningar och bråk, inte minst emellan det gamla paret Lindsey Buckingham och Nicks. Men i sista låten, Say Goodbye, besjunger Buckingham sin gamla flamma och det verkar till sist som de båda har lagt allt gammalt groll bakom sig. Och det känns vackert på riktigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA