x
Lil Wayne: Globen, Stockholm

Lil Wayne, Globen, Stockholm

Lil Wayne: Globen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

(Arkivbild)

Tiden går snabbt i musikbranschen, vars mest framgångsrika medlemmar mer och mer överger tanken om ett gediget helt album och istället satsar tid, pengar, PR, energi, på singlar. Deras släppta, färdiga produkter blir således fokuserade på en handfull minuter per gång istället för över en fullständig halvtimme, trekvart, eller en timme. Detta händer i mer eller mindre alla genrer. Och de som får mest radiotid och uppmärksamhet är allt annat än immuna; det går nästan att hävda att tiden faktiskt går ännu snabbare inom, exempelvis, hiphop-genren.

För fem år sedan producerade svenska Quincy Jones III en dokumentär som visade upp Dwayne Michael Carter Jr under skapandet, släppet, samt jakten på en miljon sålda exemplar på en vecka av Tha Carter III. För fem år sedan exploderade där och då New Orleans-sonen Lil Wayne på riktigt. Och det är den tiden, endast fem år sedan, som Lil Wayne påtalar när han spelar i Stockholm på torsdagskvällen. 

"How many of ya'll have been down with me, with Cash Money, forever?" är nämligen en kuggfråga, ställd till en publik där en övervägande majoritet knappt var födda när Williams-bröderna grundade skivbolaget, 1991. Detta som Lil Wayne styr upp i Globen efter att ha blivit tvungen att skjuta upp vårens konsert, det är snarare inför en Young Money-publik, och det är en Young Money-konsert, av en artist som hade sålt platina två gånger och guld fyra gånger innan Young Money, hans egna skivbolag, ens kom till i och med 3 600 000-säljande Tha Carter III. Den är fokuserad på de år som innefattat en storhetstid inom hiphop med Lil Wayne i huvudrollen, och som alltså påbörjades endast fem år sedan. Särskilt "för evigt" är det inte, liksom inte överdrivet längesedan alls, men både han och publikreaktionerna får det att låta som att tidlösa klassiker pumpas ut ur PA-systemet jämt och ständigt bland kvällens 20 låtar.

På scen är en skatepark komplett med en skyskrapekuliss och stadsbakgrund, som även fungerar som skärm för alla olika visuals Lil Wayne tagit med sig på främst honom i olika skepnader. Personen i sig är dock lyckligtvis oförändrad efter alla hälsosviter som hållit honom borta från konsertscener under det senaste året, och han uppenbarar sig i sin allra mest spralliga och engagerade skepnad. Han har med sig sin mentor och fadersfigur Birdman, som liksom Mack Maine kommer ut och får Wayne att le ännu mer när de kör en låt tillsammans. Han har med sig ett band som får honom att låta konstigt hårdrocksbetonad i onödan i strävan efter att vara så mycket rockstjärna som möjligt. Han går efter det alltmer vanliga och irriterande receptet många rappare på denna nivå använder sig av, nämligen att klippa och klistra i låtarna istället för att låta dem spela ut ordentligt, samt lägga vikt på gästspel hans egna katalog renderar överflödiga. Men, han rappar hela tiden, slutar egentligen aldrig förrän en stund mot slutet när mikrofonen byts ut mot en skateboard och han glider iväg upp på en ramp, och framför allt: Lil Wayne har kul, således har de 6 500 på plats väldigt kul.

Lil Wayne avslutar som han börjar, och konstaterar sina tre regler en gång till; Lil Wayne tror på gud, Lil Wayne vore inte ett skit utan publiken, och med ordentlig emfas: Lil Wayne, han vore ingenting alls, utan sina fans i publiken. Där många andra, inklusive hans förtroendevalda öppningsakt Mac Miller, ofta halvdant halvrappar igenom sina spelningar på längre turnéer som sträcker sig över kontinenter så gör Lil Wayne snarare en poäng av att rappa, springa, hoppa, dansa, och även hoppa på sin skateboard och prova att åka i en av ramperna, för att det är vad publiken förtjänar att se honom göra. Och inte ens för en sekund ser han ut att vilja vara någon annanstans, ha tråkigt, eller göra annat än att njuta av att få vara på scen; han har minst lika kul som publiken som älskar honom, och bara det är otroligt underhållande att se.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA