x
Jay Z: Globen, Stockholm

Jay Z, Globen, Stockholm

Jay Z: Globen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att göra alla nöjda är givetvis en omöjlighet, även för de mest begåvade och högaktade artister. En problematisk balansgång infinner sig för de flesta vid, eller efter, en viss tidpunkt i karriären som är det närmsta just omöjlig att hantera på ett sätt som faktiskt tillfredställer alla som köper musiken och går på konserterna, men även en själv; framför alla andras viljor tornar den egna, framför alla andras önskemål hedras de egna, framför alla andras förväntningar väger det egna tyngst, allt detta för att i slutändan är det bara en enda person som kommer att leva med dessa beslut medan de inte påverkar andra nämnvärt. Ingen annan än artisten själv kommer att leva med implikationerna, konsekvenserna, det positiva och negativa med alla kreativa beslut som tas i en karriär inom musik. Fans har alltid andra artister att lyssna på, andra konserter att gå på, de hittar andra platser och annan musik att ta till sig. Artister har däremot en karriär, en väg att staka ut den på, ett tillfälle att välja vilken väg att ta överhuvudtaget. De som vågar bör såklart hyllas, men det är sannerligen lättare sagt än gjort.

Shawn Carter hymlar inte. Det existerar inte för honom att inte säga något så som han anser att det är, att förminska sig själv och sina åsikter genom att medvetet nedslå hur han innerst inne känner. Han gör det son känns rätt och står för det; därför finns album som Reasonable Doubt, The Blueprint, och The Black Album. Han gör detta för att han är nyfiken, han vill lära sig mer, han vill utvecklas och bredda sig; därför har han olyckliga samarbetsalbum under sitt bälte, men också samarbeten med The Roots och Kanye West som bar hoper av kreativ frukt och skrev historia. Oavsett vad Shawn Carter säger alltid rakt ut vad han känner, tänker, vill. Och han är ännu tydligare när det handlar om hans egna karriär och hans egna musik: vill ni ha den gamla Jay Z, köp de gamla Jay Z-albumen. Det är ett aktivt val han har gjort, att fortsätta sträva framåt och förnya sig själv, fortsätta hitta nya sätt att uttrycka sig själv på. Men med just Jay Z är detta mer problematiskt än det är för många andra artister, stora som små: det är inte bara andra hiphop-artister Jay Z jämförs med, live och på album, det är framför allt han själv. Även om han överträffar alla andra kommer frågan alltid att vändas tillbaka och inåt: överträffar Jay Z sig själv?

På en scen byggd och omringad av svarta metallställningar, där golvet Jay Z går på och taket precis ovanför honom även agerar lampor och skärmar, med Timbaland bakom honom på ena sidan och en trummis där bredvid samt två keyboardister varav en också spelar bas och gitarr, allt flankerat av två stora skärmar med stilistiskt passande visuals i ett fullsatt Globen: ja, det gör han. Han är en expert på liveframträdanden, och det är svårt att värja sig ifrån det faktum att Jay Z live är produktionsmässigt större, bättre, vackrare än det allra mest. Det är ännu svårare att ignorera hans naturliga sätt på scen, hur lätt han har för att prata med publikmedlemmar rakt på och komma med hövliga önskemål om att starta moshpits, hur enkelt detta att vara showen och leda showen verkligen är för honom. Han rappar allt, tappar sällan tråden förutom när han ser något som han inte kan hjälpa att skratta åt, och gör det som den legendariska huvudfigur han blivit för hela hiphop-genren; ingen har en katalog som överträffar den Jay Z har, ytterst få kan matcha honom med en mikrofon i handen, och han ignorerar mer fantastisk musik han skapat än många andra någonsin ens kommer komma i närheten av att skapa.

Men, när mer än hälften av alla låtar Jay Z exemplariskt rappar under kvällen är släppta på album eller som singlar efter pensioneringen 2003 och återkomsten 2006 går det knappast att ifrågasätta vilken väg Jay Z valt för sig själv och för sin karriär. Då detta är ingenting nytt, ingenting överraskande, är det alltså väldigt lätt att ha i åtanke på en megaproduktion som detta är i Globen; det är tråkigt att han bryr sig om sina gästverser live, men det är naturligt att Jay Z väljer att spela hitsinglar som en stor del av den stående publiken minns släppas inte alldeles för längesedan, och hur trist det än må vara är det därför inte så konstigt att ett parti av konserten går till att hans musiker får spela publikfriande poplåtar istället för att han själv väljer låtar vars (numera signerade) vinylexemplar är värda tiotusentals kronor. Att han ändå utstrålar klass och karaktär och är en underhållare av allra högsta rang trots detta, trots att han själv märker vilken skillnad i energi och begåvning och musikalitet det verkligen är mellan låtarna från den mest fruktsamma perioden i hans liv och de han väljer att spela, är därför bara ännu mer imponerande. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA