x
Israel Nash Gripka: Pustervik, Göteborg

Israel Nash Gripka, Pustervik, Göteborg

Israel Nash Gripka: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Det är märkligt hur vissa män förefaller besitta ett mystiskt, outgrundligt behov av att högt skrika "weii-ho". Vad betyder det, egentligen? Vad säger denna exklamation oss? Det är lite som med Prince. Ingen vet nog riktigt.

Vad vi vet med säkerhet är dock att nämnda fras utropas ett fascinerade antal gånger denna oktoberkväll, då Israel Nash Gripka kallar till audiens på västkusten. Efter var gång någon av medlemmarna har tagit sig igenom ännu ett självförhärligande solo, vid var stund Gripka bryter av och stannar upp i det John Fogerty och Crazy-horse-präglade landskap vari han sliter och slänger sig.

Första gången den stadiga, allvarsamma huvudpersonen befann sig i Göteborg var för tre år sedan. Då spelade New York-ättlingen på en liten, trång båt, så nära publiken att saliv flög i ansiktet på dig när saker och ting intensifierades.

En skiva och tolv årstider senare är den – för genren förpliktigat långhårige – Israel Nash Gripka här igen, och förutsättningarna har ställts om något sen sist. Det betydligt rymligare Pustervik agerar nu spelplan, ljudbilden och anspråken är utvidgade.

Och det är en afton som pendlar mellan det djupt tillfredställande och det lätt avmätta, det medryckande och det ointressanta. Stränginstrumenten ges en hel fotbollsarena till utrymme, vilket är väldigt, väldigt synd. Kvällen gynnas nämligen inte av de många, upprepande gitarrexcesser som medlemmarna ofta insisterar på att vada ut i. Där sker ett missförstånd.

Konserten brinner faktiskt främst då motsatsen träder in. Då bandet tar ett steg tillbaka i salongen, mejslar ut en tydlig, rak, kraftfull grogrund som underbygger och amplifierar Israel Nash Gripkas sång. För som han sjunger, där framför en orange backdrop fylld av olika sorters skisser över vilda djur. På Remaxarium, på Fools Gold, på Louisiana. Mannen besitter en röst så övertygande att den skulle kunna domptera en vild flod.

Grundproblematiken ikväll är egentligen väldigt enkel att identifiera – den stavas aktuella skivan Israel Nashs Rain Plans. Ett album som helt enkelt inte är tillräckligt bra. De flesta spår härifrån genererar elastiska, oförlåtliga transportsträckor, melodier som springer iväg var gång du försöker omfamna dem, outron lika utdragna som Velvet Undergrounds liveversioner av Sister Ray. När Gripka till sist konstaterar; "We got only one more song left from our new album", infinner sig ett smärre barnkalas i mitt mellangärde.

Då hjälper det inte riktigt att ljudet allt som oftast är nästintill perfekt, att den bultande, uppeldade publiken skulle skrikit sina stämband veka om så Gripka stod och läste högt ur Herman Hesses Siddharta. Att spelningens sista tredjedel, med albumet Barn Doors And Concrete Floors som fundament, formligen hade fattat eld om någon i närheten skulle tänt en cigarett.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA