x
Anna von Hausswolff: Uppsala Konsert och Kongress, Uppsala

Anna von Hausswolff, Uppsala Konsert och Kongress, Uppsala

Anna von Hausswolff: Uppsala Konsert och Kongress, Uppsala

Recenserad av Andreas Fällman | GAFFA

(Arkivbild)

Anna: "Senaste gången vi spelade i Uppsala var på Katalin. Tycker vi bytt upp oss lite sedan dess faktiskt."

Person i publiken: "Kan ni sänka volymen?"

Anna: "..."

Resten av publiken: "Va? Nääää!"

Anna: "Jag låter er reda ut den där frågan sinsemellan. Nu kommer nästa låt."

Ovan händelse illustrerar rätt bra hur delar av publiken förmodligen inte riktigt visste vad de gav sig in på när de steg in på Uppsala Konsert & Kongress, denna kylslagna och rått fuktiga kväll i början av november. Redan efter första låten börjar folk fly de främre raderna och positionerar sig istället längst bak i Stora salens få lediga stolar som finns kvar på den övre parketten. Det här är nämligen en lokal där varje ton gälls; en audiofils våta dröm. En lokal som bokstavligen talat får luften att sugas ur lungorna och fötterna att dansa av infraljud. Och Anna von Hausswolff förvaltar denna egenskap till det yttersta.

När undertecknad beskådade Alva Noto med Ryuichi Sakamoto just här för lite mer än ett år sedan så var Stora salens kapacitet och potential uppenbara. Mitt enda klagomål då var att volymen kändes lite i det lägsta laget. Denna kväll har jag dock inga sådana invändningar. Inga alls.

Fokus ligger givetvis på senaste given Ceremony, även om det hade varit trevligt med mellanspel från den desto mer avskalade Singing From The Grave. Att Hausswolff med band (bortsett från gitarristen Daniel Ögren som nyligen blivit pappa och stannat på hemmaplan) varit ute på vägarna ett tag nu märks. De har antagit den sortens professionella samspel som kräver väldigt lite interaktion mellan varandra på scen. En välriktad blick från maestro Hausswolff och resten av bandet är med på noterna direkt. De redan storslagna kompositionerna, såsom Deathbed och Sova, övergår till att bli något obeskrivligt enormt när bandet bjuder på instrumentalfläsk av oanad magnitud. Publiken bjuds då även på en namnlös ny låt som tangerar doom metal så pass mycket att om Messiah Marcolin kommit upptrampades på scenen så hade nog ingen blivit förvånad.

Instrumentalfläsket är tillsammans med det felfria ljudet kvällens behållning. Dock saknar man emellanåt Hausswolffs fantastiska sång, som orsakade gåshud vid minst tre tillfällen för denne kritiker, och ibland känns hennes självklara roll som bandledare märkligt anonym. Ceremony är onekligen ett verk med stort fokus på arrangemang men sitter man inne på Hausswolffs röstresurser så vill man alltid ha mer, mer och mer. Vilket även är den enda egoistiska tanke jag kan komma på denna kylslagna och rått fuktiga kväll i början av november.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA