x
Biffy Clyro: Arenan, Stockholm

Biffy Clyro, Arenan, Stockholm

Biffy Clyro: Arenan, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

Tre album in i karriären slog plötsligt den skotska trion Biffy Clyro igenom på allvar. När de 2007 släppte sin fjärde fulldängare Puzzles utstakade de sin plats på rockhimlen. En plats som inte alls varit särskilt självklar, det är ju knappast den mest nyskapande musik som gjorts. Om skäggiga pophipsters skulle försöka starta ett eget Pantera, men mest liknar Foo Fighters, då skulle det kunna låta ungefär så här. Post-hardcore brukar det kallas och ack vilken ointressant genre det kan vara. Biffy Clyro är ett band som förvisso alltid haft talangen, men som så ofta gått samma upptrampade väg som tusentals innan dem. Ett band som ofta tagit ett steg för långt i studion. Vilket märktes på deras senaste, överproducerade, dubbelplatta Opposites som släpptes tidigare i år. Nej, bandets styrka har aldrig varit soundet utan snarare de välskrivna låtarna. Någonting som bandet verkar ta till vara på när de ställer sig på Arenans scen i Stockholm. För de lyckas uppnå någonting live som de knappt vidrört på skiva.

Skottarna går upp på scen, traditionsenligt, i bar överkropp med instrumenten tätt intill deras tatuerade torsoer. Från första tonen ges låtarna en betydligt mer passande ljudbild jämfört med studioinspelningarna. Inte minst när distpedalerna trycks på maximalt och ett melodiskt muller ekar ut i lokalen. Hårda metalriff får stundtals samsas med mjuka Coldplay-synthar, men det går inte att förneka att det är just de tunga gitarrerna som ger spelningen den helhet den behöver. Och tyngd, för det blir mer än ofta ett sinnessjukt jäkla ös. Bandet levererar en mycket välbalanserad låtlista med några andningspauser i mitten. Det är då de spelar den fantastiska låten God & Satan. Kanske ett av deras allra bästa alster.

Trots de välbehövliga lugna låtarna så blir det jämntjockt till sist. Bandet öser på till den grad att det snarare blir tråkigt. Samma musikaliska formel med trummor, gitarr och bas som går bananas kring ett riff men sedan byter riktning till en storslagen refräng upprepas om och om igen. Men det finns stunder då deras musikaliska idéer fungerar klockrent, som i Biblical, 57 och allra sista låten Mountains. En storslagen avslutning där gitarrmattorna, dånande trummor och den briljanta ljusshowen blandas upp med sångaren Simon Neils floder av svett och skönsång. Kraftfullt och gåshudsframkallande på ett alldeles lagom vis, inte illa av ett band som försöker för mycket.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA