x
Metz: Debaser Ballroom, Stockholm

Metz, Debaser Ballroom, Stockholm

Metz: Debaser Ballroom, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När Hüsker Dü la av 1988 lämnade de ett stort svart hål efter sig som ingen riktigt lyckats fylla. Metz fyller det inte heller, det saknas alldeles för mycket pop mitt i oväsendet för det, men ingen har någonsin kommit närmare.

Metz är tre slynglar från Toronto, Kanada, som släppte en av förra årets absolut bästa plattor. Förra gången de var i Sverige fick bara Malmö besök så när de till slut besöker Stockholm är det pinsamt få människor som slitit sig från dåliga TV-program och Instagram-konton för att gå och se en liveupplevelse som närmast kan beskrivas som en tornado. Det är tre alldagliga killar i jeans och T-shirts och korta frisyrer som klättrar upp på scenen, men när de sparkar igång singeln Dirty Shirt så är det som att köra in huvudet i en jetmotor.

Sångaren Alex Edkings har satt fast sina glasögon med ett tajt gummiband över bakhuvudet och man förstår snabbt varför, för bandet far runt och röjer och headbangar och härjar så att glasögonen skulle ha rykt 3-4 sekunder in i konserten. Alex svettas. Mycket. Tre låtar in i spelningen ser han ut som att han precis klev ut ur en dusch. Scenen är helt ren förutom ett trumset och två förstärkare och jag räknar till åtta blåa lampor som lyser rakt ner på bandet och inte ändras en enda gång under spelningen. Här är det musiken som står i centrum, och vilken musik det är.

Metz är ett band som tagit det bästa från Steve Albinis Big Black och Shellac, slängt in lite Public Image Ltd och Pixies och blandat det med Drive Like Jehu och The Jesus Lizard. De har sedan filat och filat och skurit bort all fett tills bara ett eller ibland två ackord finns kvar som framförs i full fart med all intensitet som bandet kan frambringa. Metz har en trummis som spelar så hårt och tungt att till och med Dave Grohl skulle skämmas och när han drar igång Knife In The Water känns det som att de håller på att riva hela byggnaden.

Vi får nästan hela skivan plus tre nya låtar, som lovar väldigt gott, och fastän de slänger in ett litet noise-parti där de leker med sina pedaler så är allting över på 40 minuter och det är så förbannat bra, så vansinnigt intensivt och så fruktansvärt tråkigt att bara ett 30-tal personer dyker upp att jag hoppas verkligen att Metz kommer tillbaka ändå.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA