x
Pixies: Münchenbryggeriet, Stockholm

Pixies, Münchenbryggeriet, Stockholm

Pixies: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

Pixies var de alternativa musikernas band. Det band som alla verkade älska och bli inspirerade av i början av 90-talet. Inte minst Kurt Cobain och David Bowie. Den sistnämnde hade till och med funderingar kring att låta Pixies agera kompband åt honom. Det är således svårt att förneka bandets inflytande på rockmusiken. Den musikaliska dynamikens mästare tycks ha väckts till liv igen då de i år gav ut en EP med helt nyskriven musik. Dock utan den legendariska basisten och sångerskan Kim Deal. När bandet nu är ute på turné har hon ersatts av Kim Shattuck.

Trots att det är 22 år sedan Pixies senast släppte ett fullängdsalbum så bevisar Münchenbryggeriets publik att intresset fortfarande är enormt. Stället är packat med folk och när konserten börjar med Gouge Away så studsar publikhavet igång. Faktum är att det just är den entusiastiska publiken som är spelningens stora huvudrollsinnehavare. Publiken och Joey Santiagos gitarr som totalt överröstar allt, vilket stundtals blir lite väl påtagligt. Frontmannen Black Francis och hans band intar en sval position på scenen och verkar ha en helt vanlig dag på jobbet. De är samspelta men ibland verkar inte allt gå rätt till. Ett exempel är när Santiagos tremoloeffekter inte riktigt vill samarbeta med resten av bandets sound. Eller när en malplacerad synthbas muller trycker till bröstkorgen på publiken.

Men det är ett oerhört punkigt ös som dånar fram där på scenen. Dock känns det som att någonting saknas. Bandet som är så känt för sin dynamik tycks nästan ha totalt glömt bort den när de skrivit låtlistan. För det blir till slut mest en formlös massa av dist. Någonting som inte är dåligt, men det är inte heller speciellt intressant. Spelningen känns alldeles för lång, även fastän den är rent tidsmässigt alldeles lagom. Det kan ha att göra med att bandet hinner avverka över 30 låtar innan de är klara för kvällen. Setlistmässigt är det en mastodontkonsert. Med detta sagt bör en treenighet av bra saker presenteras. Det första är Black Francis röst som låter lika sylvass som för 25 år sedan. Det andra är nya, coola basist-Kim som verkar vara den enda som fullkomligen älskar att stå på scenen. Hon röjer med finess! Dock är det viktigt att poängtera att man saknar Kim Deal, inte minst på grund av att underbara Gigantic ignoreras från setet. Det tredje är Dave Loverings explosiva trumspel. Rytmsektionen överlag är exemplariskt tajt.

Trots allt så gläds man åt att låtarna har åldrats med värdighet. När det väl blixtrar till, som i Debaser och Monkey Gone To Heaven, låter det minst lika bra som 1989. Det är en skön känsla som infinner sig när Pixies når fram till sin fornstora briljans, för de verkar vara tillbaka för att stanna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA