x
Jake Bugg: Shangri-La

Jake Bugg
Shangri-La

Jake Bugg: Shangri-La

GAFFA

Album / Mercury
Utgivning D. 2013.11.11
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

1995 är inte bara året då britpopen står i zenit, då Mona Sahlin köper choklad för statliga pengar, eller för den delen året då den fruktansvärt överskattade filmen Forrest Gump vinner en miljard Oscars-statyetter. Det är även året då Jake Bugg är född. Visst, de diskussioner den nästan omöjligt fotogeniske Nottingham-sonens ålder har rönt, är egentligen väldigt ointressanta. Bugg skriver bra musik och har inte ens tagit sig igenom tonåren. Fine. Men Prince författade sin första låt när han var åtta, Stevie Wonder ägde Motown som tolvåring. Så.

Det som däremot känns angeläget att belysa när det kommer till Buggs ålder är att han förefaller vara totalt opåverkad av musikindustrins strömningar. Han tycks, sina 19 år till trots, ändå gå sin egen väg. Omfamnar utan förbehåll vindbiten 60-tals-folk, 1994, Babyshambles, Neil Young - och så är det med det. Ja, för precis som på förra årets självbetitlade debut genomsyras Shangri-La av ovanstående influenser, och vilar mer eller mindre på samma nostalgiska fundament.

En känsla som snabbt fäster sig är den av att Bugg inte hade behövt skynda sig så förfärligt. Någon borde kanske, med en ficklampa under hakan, ha berättat för honom om Ryan Adams.

Denna karusell i brittisk och amerikansk musikhistoria har nämligen betydligt fler dalar än tidigare. Anledningen ligger främst i att Bugg – när han söker sig utanför de ramar han vanligtvis lutar sig mot – sträcker sig i riktningar som inte är speciellt spännande. Simple Pleasures och All Your Reasons låter som ett Oasis någon gång efter 98, A Song About Love är bara tröttsamt bombastisk. Herregud, Kingpin tangerar nästan ZZ Top. Även "Jag kan dö precis när som helst, så låt oss spela så hårt att horisonten vibrerar"-mentaliteten, ett element som ofta rusade in med en självdetonerande bomb i famnen på debutskivan, är beklagligt nog en raritet på Shangri-La.

Fortfarande finns här dock tillfällen som totalt undanröjer alla tvivel kring Buggs artisteri och dess existens. Me & You är så avväpnande att den hade fått Joakim Von Anka att tro på kärleken. Pine Trees låter som om Dylan älskar med Blaze Foley i en ödslig stuga, Messed Up Kids drar fram det bästa ur Tom Pettys melodier.

Men det räcker inte riktigt denna gång, för mycket transport, för långt mellan det vackra på vägen. Ta lite mer tid på dig Jake. Du är ju trots allt ganska ung.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA