x
Black Sabbath: Friends Arena

Black Sabbath, Friends Arena

Black Sabbath: Friends Arena

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

När Black Sabbath återigen spelar på svensk mark så är det ett lite annorlunda band sen sist.

Den största skillnaden är såklart att de har släppt en skiva med helt nytt material, det första med Ozzy sen den horribla Never Say Die! från 1978. Men Tony Iommi har även fått lymfkörtelcancer och går på cellgiftsbehandling under turnéns gång. Sen är det ju tyvärr också så att den utlovade återföreningen av originalsättningen aldrig hände då Bill Ward inte kunde komma överens med resten av bandet, eller Sharon Osbourne beroende på vem man lyssnar på. Istället får vi Tommy Clufetos från Ozzys soloband och tidigare bland annat Rob Zombie. Och det är egentligen här som problemen börjar, Tommy är en tekniskt perfekt trummis, men han saknar helt det hämningslöst jazziga sväng som Bill Ward har. Han ersätter det med styrka och precision vilket gör låtarna tyngre och hårdare men de svänger inte alls som de kunde. Detta märks främst i de snabbare numren där han bara bankar på utan minsta finess och smidighet. Into The Void haltar på grund av detta och Fairies Wear Boots får aldrig till något sväng alls.

Men Tony Iommi och framför allt Geezer Butler låter bättre än någonsin och allt sitter perfekt från deras sida. Butler lägger en bas som är så tung och så fri att den bara dansar över Iommis avgrundsriff och det är helt underbart att lyssna på. Men Black Sabbath har haft en ovana sen de första återföreningsshowerna 1997 att spela i stort sett samma låtar år efter år. Det är likadant på den här vändan, och man saknar verkligen stora delar av deras repertoar, vi får till exempel ingenting alls från de två bästa skivorna Sabotage och Sabbath Bloody Sabbath. Som extranummer bjuder de på introt till låten Sabbath Bloody Sabbath och det låter helt otroligt bra och tungt och det är synd och skam att de inte vågar mixa om mer i låtlistan, istället går introt snabbt över i en trött och sjukligt uttjatad Paranoid.

Men en överraskning får vi i den helt lysande Under The Sun/Everyday Comes And Goes där precis allting stämmer. Men även Dirty Women från den trötta och oinspirerade plattan Technical Ecstacy är riktigt, riktigt bra. Från nya skivan 13 spelar bandet tre låtar och de funkar helt okej i sammanhanget, varken mer eller mindre. Age Of Reason är lite för anonym men End Of The Beginning står sig och God Is Dead gör sig gott på grund av Tony Iommis magiska gitarrspel.

Men sen kör de Rat Salad som aldrig har varit speciellt bra och som halvvägs in krossas, förstörs och pissas på av ett avskyvärt trumsolo. Trumsolon borde förbjudas och man ska definitivt inte behöva genomlida dem år 2013. Behöver bandet en paus kan de väl ta en paus, hur svårt kan det vara? Iron Man har aldrig varit någon favorit men efter det vedervärdiga trumsolot kommer den som den första solstrålen efter en lång, mörk, kall rysk vinter och värmer hela kroppen.

Men den absoluta höjdpunkten kommer som sista sång innan extranumret, en blytung och stenhård Children Of The Grave som är så sjukt bra, så galet svängig att man förlåter allting annat. Och saken är den att Black Sabbath aldrig är dåliga, alltid levererar, men de kunde våga lite mer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA