x
Ghost: Trädgårn, Göteborg

Ghost, Trädgårn, Göteborg

Ghost: Trädgårn, Göteborg

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

När det gäller Ghost betyder ytan mycket. Redan från första plattan Opus Eponymous 2010 hade bandet ett färdigt koncept. Kläderna och sminket var milsvida bättre än Kiss första, rätt taffliga försök. Musiken var proffsig, välpolerad, medryckande och lagom farlig. Att "Lucifer" var den allra första frasen på debutskivan är förstås ingen slump.

Fasaden är än mer välansad idag, när Infestissumam överträffat föregångaren och gjort Ghost till det arenaband de strävat efter att bli sedan dag ett. Den nya skivans pompösa refränger är stora som nyrestaurerade och skinande gotiska katedraler, skapade för en mässa som hyllar ljusbäraren Lucifer. Influenserna kommer samtidigt från så skilda håll som Megadeth och Anders Glenmark. Ghost är ett motsägelsefullt band.

Det välsmorda samspelet glänser live, och bandet ser fantastiskt ut i sina svarta pestläkarmasker. Men att instrumentala Genesis är kvällens kanske största stund sätter fingret på det stora problemet, och det bekymret stavas Papa Emiritus II. I merchandiseståndet säljs en t-shirt som är en parafras på Hajen, och på tröjan syns en hotfullt stirrande påve. Men det enda skräckinjagande med kvällens framträdande är frontmannens svajiga röst. Man kan nästan tro att överhuvudet lämnat in och ersatts av en kardinal med en tupp i halsen. Sången är på gränsen till sur genom nästan hela spelningen.

Den perfekta sataniska ytan får sig en rejäl törn av detta. Den vackra covern av Here Comes The Sun låter plötsligt glåmig och tungfotad och bandet känns avklätt när dess ledare har en såpass dålig dag. Pestläkarna, "the nameless ghouls", gör dock sitt bästa för att rädda det som räddas kan. Jigolo Har Megiddo och Satan Prayer svänger som de fina poplåtar de är, och discopsalmen Year Zero bärs helt av publiken. Det är fint att se hårdrockspubliken omfamna djävulens musik ... i detta fall mer Donna Summer än King Diamond.

Ghosts liveshow känns lika kalkylerad och förutbestämd som en äkta högmässa i kyrkan. Det sparsmakade och stiliserade scenspråket tillhör mytologin runt bandet. Det är lätt att fångas av den mystik som trots allt finns där bakom fasaden, att överväldigas av Infestissumams odiskutabla slagkraftighet och massverkan. Men när Papa Emeritus II visar sig mänsklig så bryts den förtrollningen. Livebandet Ghost motsvarar inte konceptet Ghost. Inte ikväll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA