x
Ulf Lundell: Berns, Stockholm

Ulf Lundell, Berns, Stockholm

Ulf Lundell: Berns, Stockholm

Recenserad av Robin Velander | GAFFA

Det är många som försökt. Ledin, LeMarc, Winnerbäck. Men ingen av dem kommer ens i närheten av titeln som Sveriges egna Bruce Springsteen. Inte om man jämför med Ulf Gerhard Lundell, som vid 64 års ålder fortfarande är en av landets främsta scenpersonligheter. När han är på rätt humör är Lundell förmodligen den mest produktiva artist vi har här i landet. Efter en vila på tre år – vilket är ovanligt länge för att vara Lundell – släppte han förra året dubbelplattan Rent Förbannat. En arg, rå och i allra högsta grad politisk skiva där han omfamnade rollen som socialistisk arbetarprofet. Denna senhöst, knappt ett år senare, släpper han Trunk. En betydligt gladare skiva men som fortfarande ekar av samhällskritik. Det är den som Lundell bestämt sig att hålla releasefest för när han går på Berns scen.

Med en sådan gedigen låtkatalog som Lundell samlat på sig under sina snart 40 år som artist är det nästan omöjligt att misslyckas med setlisten. Men det börjar ganska trögt. Flertalet av de nya låtarna känns sömniga och oinspirerade. Men en stund in i konserten börjar festen på riktigt. Lundell levererar en hitkavalkad som blir omöjlig att värja sig mot. Den spelglädje som kastas ut till publiken är bländade i exempelvis Förlorad Värld, Kapten Kidd och Chans. När de mer bluesiga numren spelas blir det dock ofta väldigt bredbent med ett, stundtals, tröttsamt tunggung. Trots detta slutar konserten aldrig vara intressant. Och den är framför allt väldigt underhållande. Men det blir som allra bäst när de stora balladerna plockas fram. Inte minst klassikern Hon Gör Mig Galen, där allsången kontinuerligt överröstar bandet. Bandet, ja. Det är svårt att recensera den här konserten utan att överhuvudtaget nämna Lundells gedigna kompband. Som vanligt med en intensiv Janne Bark i spetsen. Låt efter låt levereras som på skiva, fast uppskruvade. En urladdning som få svenska trubadurer kan mäta sig med. Efter den givna decemberavslutningen i juliga Snart Kommer Änglarna Att Landa dryper hela bandet av svett.

Det allra bästa är dock Ulf Lundell själv. Eller närmare bestämt: hans glada humör. Mellan låtarna firar han av sina allra bästa leenden och verkar genuint tacksam att få stå där på scenen. Kanske rentav lycklig. Han pratar, som vanligt, om att pensionera sig nästa år. Ett uttalande som man tar med en stor nypa salt. Men om detta nu faktiskt blir sanning så kommer han sluta med värdighet. För på scen är Lundell fortfarande en av de allra bästa i sitt skrå. Om inte den bäste.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA