x
Håkan Hellström: Scandinavium, Göteborg

Håkan Hellström, Scandinavium, Göteborg

Håkan Hellström: Scandinavium, Göteborg

Recenserad av Jonathan Bengtsson | GAFFA

Det har berättats att skådespelaren Ernst-Hugo Järegård, trots sin minst sagt enigmatiska scenperson, var en annars tämligen blyg, trevande individ. Det har berättats att det tog lång, lång tid innan han fullt ut vågade deklarera sin kärlek till framtida livskamraten Karin, till exempel.

De båda unga skådespelarnas vägar sköt in varandra på Malmö Stadsteater, i mitten av 40-talet. Ernst-Hugo närmast förföljde Karin när de olika föreställningarna var till ända och dagen dog. Han gömde sig bakom träd, iakttog henne när hon begav sig hemåt. Visste väl inte riktigt vad han skulle säga, bara att han liksom graviterade mot henne. Bara att han var så förälskad att han skulle kunna rista in hennes namn i himlavalvet om han så bara hade haft verktygen, om det så hade tagit tusen år.

En dag fick det vara nog med alla förbannade halvmesyrer. Allt tassande. "Gifter du inte dig med mig, så hoppar jag ut genom fönstret, nu direkt!", halvskrek Ernst-Hugo. Ett lika vansinnigt som enkelt ultimatum. Efter detta var de båda gifta i nästan 50 år, och är väl fortfarande det. Ernst-Hugo väntar bara någon annanstans nu.

Det är inte särskilt många människor som gör sådant där, förutom i filmens värld. Som känner så mycket att de vid vissa stunder har svårt att andas. Men en av de som verkligen också skulle kunna falla tillbaka på samma form av desperata, vackra idioti, som nästan skulle kunna dö, explodera som en enorm, kreverande supernova för kärlekens skull – det är Håkan Hellström.

"Åh, vad jag saknar Ernst-Hugo. För patetik är konst och konst är att förstå".

Förhoppningar Och Regnbågar har precis friktionsfritt glidit över i Klubbland och Scandinavium stelnar och brinner på samma gång. Vi befinner oss i mitten av denna hemvändarkonsert, denna artistiska Eriksgata, och Håkan håller återigen på att befästa sin position som Sveriges främsta underhållare. Ja, underhållare.

Det är så det har blivit, så saker och ting har vridit sig. Hur hårt du än önskar att Västra Frölundas primalskrik för alltid skulle vara den där fullständigt oförstörda och katastrofalt medieovana person som han var i sina tidiga dagar, så måste du förstå att tiden går. Du måste förstå att tiden går, och att Håkan Hellström helt enkelt är för bra för att stanna upp. Han är mer Bruce än Henrik Berggren nu, står på den blåglittriga scenen och rör sig med en fullständig, absolut självklarhet. Varje gest, varje move. Kastar sig ned på knä, upp i luften för en fotbollsnick, rusar ut på podiet till publiken, bränner av ett solo mittemot Mattias Hellberg innan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg aktiverar precis varenda lårmuskel i hela lokalen. Gör unisona piruetter med sina uppbackande compadres och skådespelaren Adam Lundgren (charmerande osäker) under sluttampen av En Midsommarnattsdröm.

Håkan Hellström är inte riktigt, men ändå precis den han var.

För samtidigt kommer han ibland så nära var och en av oss att han lika gärna skulle kunna ha viskat sångerna i vårt öra en stilla vinternatt. Det är just där det extraordinära ligger i hans gärning, där han excellerar. Trots att arenorna har växt, så har inte distansen det.

Mycket går att säga om denna afton, och främst bör det konstateras att Håkan har väckt till liv det som höll på att dö i slutet av sommaren, samtidigt som han har tagit tillvara vad som var bra. Han kastar in Uppsnärjd I Det Blå, och får plaststolarna i Scandinavium att smälta av emotionell värme. Mitt Gullbergs Kaj Paradis är lika kraftfull som en frontalkrock mellan två Boeing 747. Det Är Så Jag Säger Det blir nästan för mycket, ohanterligt innerlig. 

Du Kan Gå Din Egen Väg och Det Kommer Aldrig Va Över För Mig sitter så självklart att det känns som om de alltid varit klassiker. I vanlig ordning dras varenda låt upp till stjärnhimlen, som vanligt bedarrar inte musiken förrän ljudvallen exploderar. Det är allt Håkan kan göra. Han vet inget annat än att skrika och älska tills bröstkorgen ger vika.

Samtidigt finns här ikväll invändningar, och dessa ligger främst i balladerna. Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger, Vid Protesfabrikens Stängsel, Gårdakvarnar Och Skit torde vara låtar som till och med hade fått en träplanka att bryta ihop. Dock lägger de sig inte riktigt tillrätta. Även konsertens dramaturgiska sluttamp börjar i viss mening kännas lite sliten, trots att Fri Till Slut har tillkommit där allra sist. 

Men dessa reservationer vissnar, tycks närmast betydelselösa när man ställer dem mot episka, bombastiska uppvisningar som Jag Har Varit I Alla Städer. Den har aldrig låtit bättre. Eller Tro Och Tvivel, herregud, Tro Och Tvivel.

Håkan Hellström lyckas alltså igen, och han gör det för att musiken lever i honom, och han i den. För att han fortfarande är en alldeles känslomässigt överilad idiot. För att han, precis som han själv säger i Du Är Snart Där, fortsätter. Han sjunger för den där ensamme tappre individen som står helt, totalt ensam och hoppar på höger läktare under När Lyktorna Tänds. För den medelålders mannen bredvid mig som dansar så jävla märkligt. För 14-åringen, för 40-åringen. För de som lever som hundar, för de som går till jobbet fem dagar i veckan. För Ernst-Hugo, för Karin, för oss.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA