x
Carcass: Arenan, Stockholm

Carcass, Arenan, Stockholm

Carcass: Arenan, Stockholm

Recenserad av Andreas Fällman | GAFFA

Det är som om någon klonat Amon Amarths sångare Johan Hegg och sedan spritt ut dessa mjödtörstande pseudovikingar på Arenans golv denna kväll. Idel skäggiga män med bandtröjor vart ögat än faller. Dela ut skotskrutiga skjortor till samtliga och det hade lika gärna kunnat vara ett konvent för kanadensiska lumberjacks. Med andra ord: en testosteronfylld och rätt gemytlig kväll i Fryshuset där Amon Amarth utgör huvudakten.

Vad som dock är kvällens mest intressanta akt är brittiska gorelegendarerna i Carcass som för 25 år sedan var med och hjälpte definiera genren dödsmetall i alla dess former vi är vana att se den idag. Bandet lade ned 1995 och återförenades med lite draghjälp av Michael Amott och Adrian Erlandssson från Arch Enemy 2007, och har sedan dess varit ute på turné av och an de senaste sex åren. Nu i höstas släppte de även Surgical Steel, deras första album på 17 år sedan den mediokra Swansong som släpptes 1996, då bandet redan var upplöst.

Ser man till Surgical Steel som livematerial så tycks potentialen vara oändliga. Bill Steers sylvassa riff tillsammans med Wildings minutiösa trumspel och Walkers fräsande sång kan bli hur bra som helst på scen. Och även om Walker varit bandet huvudsaklige sångare sedan Necroticism... så ler man ändå lite förstulet av tanken på Steers grötiga growl. Så när Genital Grinder (passande nog ackompanjerad av projicerade bilder på könsorgan drabbade av allehanda otrevliga sjukdomar) övergår till Exhume To Consume är det svårt att inte le i mjugg. Det är även då det slår mig vilken perfektionist Steer är, då hans ansikte bokstavligen förvrids av fokus att både spela perfekta riff och få sin growl att låta exakt som den gjorde för över 20 år sedan. En growl som Walker för övrigt verkar avse att ta över, då hans vanligtvis skrikiga sång denna kväll är förvånansvärt mörk och, ja, growlig.

Trots den höga nivån är det tydligt att Carcass inte ska vara något förband. Att klämma ihop 8-9 låtar på just så pass 45 minuter är inte värdigt ett band som detta. De ska vara huvudakt på lite mindre arenor, typ Debaser Medis, och tillåtas köra på i minst 60 minuter plus. För trots de obscena projektionerna av kroppsdelar och obduktionsfilmer är man märkligt hungrig när bandet stiger av scenen till tonerna av 1985.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA