x
Depeche Mode: Scandinavium, Göteborg

Depeche Mode, Scandinavium, Göteborg

Depeche Mode: Scandinavium, Göteborg

Recenserad av Henrik Strömberg | GAFFA

Jag må vara en gammal surgubbe, men jag föredrog Depeche när Alan Wilder var med i bandet. Å andra sidan verkar resten av publiken hålla med mig, konserten kommer inte riktigt igång förrän de nyare låtarna avklarats och den riktiga hitparaden får plåtladan att gunga.

Bortsett från nya Delta Machine ligger tonvikten givetvis på Violator (1990), men också Black Celebration (1986) är väl representerat i låtvalet. Talande är det kanske att inga låtar från näst senaste albumet Sounds Of The Universe (2009) spelas.

Nej, det börjar inte på topp. Efter en bunt halvljumna Delta Machine-låtar och andra-klass-singlar som Walking In My Shoes och Policy Of Truth når konserten sin absoluta botten när Martin Gore och Peter Gordeno kör en akustisk version av Slow. Medan Martin mjölkar sitt vibrato till max funderar jag mest på om det inte vore roligare att börja med knyppling. Men sedan, när de båda kör en likaledes akustisk version av But Not Tonight blir allt plötsligt mycket bättre. Publiken reagerar positivt på det udda låtvalet och annorlunda arrangemanget, och Martin blir glad av publikens respons, en positiv spiral som lyfter konserten.

Riktigt spännande blir det senare när bandet spelar Enjoy The Silence och Personal Jesus i roliga och intressanta versioner, trummisen Christian Eigner får verkligen visa vad han går för. Han lider visserligen stundom av rockslutitis (en åkomma där trummisen har svårt att avsluta en låt normalt, utan fortsätter slå på allt i närheten i en extra minut eller två), men han håller det mestadels stången.

Utan tvekan är det fyra skickliga musiker på scenen (Fletch är som vanligt ett totalt slöseri med resurser), men ljudet är inte det bästa och går åt det burkiga. Dave Gahan är ofta mixad för lågt och ibland blir det bara gröt av hans sång, medan trummorna istället tenderar överrösta allt annat. Men när bandet kör Just Can't Get Enough och 99 % av publiken reser sig upp i extas, då är allt bra. Det hela avslutas givetvis med Never Let Me Down Again och sedvanlig vetefält-i-vinden-armviftning, precis som det ska vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA