x
Elton John: Friends Arena

Elton John, Friends Arena

Elton John: Friends Arena

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Elton John har aldrig varit de små gesternas man. Gott så. Inget fel med att sporta ett fläskigt tilltal. Samtidigt har också den där fläskigheten inkluderat en del nyanser och levererats med viss finess. Problemen uppstår när nyanserna och finessen faller bort och Herr John inte lever upp till sitt uttryck. Vilket han – ärligt talat – mer eller mindre aldrig har kunnat göra när det kommer till liveframträdanden. Dels har hans pianospel alltid fört tankarna till någon som hugger ved snarare än en artist som trakterar ett instrument. Dessutom har hans röst, i dessa dagar, förlorat mycket av sin tidigare kraft och lyster. Mest låter det som att han bara försöker överrösta det där bandet som spelar samtidigt som han sjunger. Detta gör att det nasala i hans röst blir extra framträdande. För att kompensera för detta lägger han sig ibland i ett lägre tonregister än låtarnas original. Och lämnar till kören att hantera de ljusaste klangerna. Det kanske är oundvikligt, med stigande ålder och välanvända stämband, men det är väldigt synd, låtarna förlorar stora delar av sin nyansrikedom. Till detta har också lagt sig till med en ovana som är vanligt förekommande bland artister av motsvarande dignitet. Han uttalar orden i låttexterna slarvigt eller rumphugget, som att han stressar sig igenom sina gamla hits för att han spelat dem så många gånger och helt enkelt är så trött, så trött.

Som grädde på moset fläskar också Davey Johnstone – han ser som en mera solbränd Janne Schaffer – på med extensivt gitarrspel i tid och otid. Allt sammantaget gör att det är ett nyansfattigt och stabbigt intryck som levereras publiken på Friends. Annars är det en hitkavalkad som bjuds, till publikens stora förtjusning. I låtvalen hade Elton John knappast kunnat vara mera publikfriande. Vi serveras russinen i lussebullen. Hans katalog innehåller ju annars sannerligen låtar av blandad kvalitet. Nu ligger fokus på sjuttiotalet – då han var som bäst – och vi slipper många av åttiotalets bottennapp.

När det närmar sig slutet händer något, som att Rocket Man till sist har sjungit upp ordentligt. När han bränner av Don't Let The Sun Go Down On Me görs det med kraftfull röst. Killen med hästsvansen framför mig faller in i att spela lufttrummor. Sedan följer en serie låtar inom det rockiga segmentet av Elton Johns alster. Hästsvansen övergår till luftgitarr och när Saturday Night's Alright (For Fighting) spelas ballar han ur helt: han ställer sig i bredbent rockposition – som hade han en överdimensionerad pung – och gungar frenetiskt fram och tillbaka. Det är något storslaget som händer, jag förstår inte riktigt vad, men någonstans gillar jag det ändå. På så sätt följer showen samma dramaturgi som den traditionella fredagskvällen, i komprimerad form. En trött dag på jobbet övergår i konventionell afterwork, för att sedan förvandlas till totalt frisläppt glädje ­– med slips i pannan och allt.

(Fotot ovan är en arkivbild)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA