x
Beyoncé: Beyoncé

Beyoncé
Beyoncé

Beyoncé: Beyoncé

GAFFA

Album / Columbia
Utgivning D. 2013.12.16
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Processer och åter processer; de är sannerligen viktiga att respektera och följa så mycket som är mänskligt möjligt, men de är minst lika enerverande att ha att göra med när dess fördelar urvattnas till den grad att dess nackdelar sakta börjar läcka in. Musikbranschen är överfull med processer, förvisso med en vettig anledning bakom de allra flesta, men allt som oftast ignoreras vissa förhållningssätt och vissa metoder som funnits med länge och från början nästan satts i sten för att de trots allt för något övervägande positivt med sig. Det kan handla om hur saker görs på denna ända av verksamhetsområdet, där en genomtänkt och resonlig artikel skrivs först efter att ett alster fått sjunka in ordentligt istället för tvärtom; det kan handla om hur artister själva arbetar för att producera material, hur låsta de kan bli på grund av yttre omständigheter såsom skivbolagspolitik och efterföljande marknadsföringsarbete, lokalt och nationellt och internationellt. Att ha allt detta under kontroll är nästintill omöjligt för de flesta artister, och egentligen bara hanterligt för kanske ett dussin eller två som således är världsstjärnor på nästan helt egna villkor. Och att utnyttja det kräver en insikt om både det egna artisteriet, en själv, och den egna rollen i helheten.

Från via media meddelad frustration om ett album som sades skrotas och inte bli klart att släppas förrän 2014, till att en dag i december 2013 utan vidare slänga upp 14 låtar och 17 storproduktioner till musikvideor på iTunes; på en natt skakade Beyoncé Knowles om musikvärlden och fick plötsligt ett helt år av spektakulära framträdanden och konserter att agera marknadsföring åt ett album. Ett alster hon i det tysta spillt ut sin själ i och handlingskraftigt format till något lika intimt som det är stort och rymligt, lika försiktigt som det är fyllt med självförtroende och skaparlusta. Musiken samlad här över 66 minuter klickar väl med det artistiska i likväl Super Bowl-showen som de globala reklamkampanjer för miljardföretag Beyoncé varit med och utformat under året, liksom perfekt med hur hennes världsomfattande The Mrs. Carter Show varit konstruerad. Ändå är det allt som allt väldigt annorlunda från den sortens skimrande pop världsstjärnor inte generellt förknippas eller förknippar sig med, helt enkelt för att det artistiska risktagandets dygder för Beyoncé personligen inte går samman med det det kommersiella värdet, som inte anses vara särskilt högt.

Men Beyoncé är en av de artister som kan komma undan med att tvinga fram förändringar inom en annars rätt stel och stiff underhållningsvärld, då för att hon aldrig känns falsk eller uppenbart säljarlik i sin relativt nya musikaliska skrud; det känns äkta när trap-influenserna från hennes Houston lyser igenom, när hon tar sig an rockinfluerad neo-soul eller de senaste årens version av mer återhållsam R&B med gott om rum för verbala konfessioner, eller med sina subtilt elektroniska och försiktig knastrande rena poplåtar och ballader. Och berättelserna hon vill få berättat visuellt, med sin make och med sin dotter, som en stark ledare och som en vanlig, ibland avundsjuk människa, är alla insikter in i personen Beyoncé lika mycket som artisten. Dessa 14 låtar och 17 musikvideor är en ordentlig djupdykning, och Beyoncé är mer puls än bombasm, mer rotad i R&B och soul än så kallad vanlig kommersiell pop skapad här i uppdaterad och moderniserad form, mer hiphop-influenser än radiomaterial, mer intrikata kombinationer av ljudbilder än en artist på denna nivå vanligtvis ids ens lägga en tanke på. Och det är ett album som rakt igenom alla sina olika sinnesstämningar och ljud, igenom varenda spår, känns exemplariskt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA