x
Daniel Adams-Ray: Debaser Medis,  Stockholm

Daniel Adams-Ray, Debaser Medis, Stockholm

Daniel Adams-Ray: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Undertecknad har på intet sätt stämt in i hyllningskören vad gäller Daniel Adams-Rays Innan Vi Suddas Ut. Av flera orsaker. Dels på grund av ett slags generell lättja – det finns ju så mycket musik – men också för att det alltid funnits att drag av, ja, töntighet i hans uttryck. En töntighet som kommer sig av att han tar sådan oerhörd höjd. De gånger det misslyckas blir följaktligen fallet väldigt hårt. Det är också något ytterst oaptitligt med artister som blöder ut sina hjärtan, smetar ut känslorna över album, scenen och världen, ned i människors hals. Man vill bara skaka dem och skrika "Ta er i kragen för helvete!" Det är också orättvist att kräva textsnideri av typ Klas Östergren-snitt av en popartist, men Adams-Rays texter har stundtals varit mer än lovligt banala. Och rader som "Jag är redo att dö för att känna att jag lever" höjer knappast värdet på hans författaraktier.

Adams-Ray har också, i förhållande till sin forne gruppkollega och vän, framstått som den mindre förädlade av de två. Jag antar att de själva inte uppskattar den här ständiga jämförelsen dem emellan. Men det är ju mer eller mindre oundvikligt. En grupp blev två soloartister – och de skapade musik som lät nästan likadant. Det är inte för inte som jag flertalet gånger under konserten rent instinktivt tror att Daniel ska utbrista i "Fy fan va skönt" – som vore det en Oskar Linnros-låt. Vem kunde ana att hiphop skulle visa sig vara en sådan plantskola för storslagen orupsk och hellströmsk soulpop.

Ridån öppnas och till tonerna av Där Regnbågen Tar Slut uppenbarar sig en moderiktigt stassad – rävjakt möter nomadfolk möter Berns källare – popstjärna. Låten är ju ytterst snyggt producerad, men också insmord av den där väl uppvridna patetiken och de där högtflygande pretentionerna som gör Adams-Ray så svårsmält. I lokalen flockas den sedvanliga ungdomspubliken, men också ett äldre klientel – alltså vi snackar där rynkor är det mest framträdande anletsdraget. Det blir en lång kväll.

Sedan. Eriksgata genom klubbljuset och vinterkvällen. Adams-Ray äger lokalen och greppar publiken på ett sådant sätt att jag tappar hakan gång på gång, tills den till slut släpar i klubbgolvet. De där töntiga stråken och krystade textraderna spränger sina inneboende gränser och växer, blommar ut till någonting helt fantastiskt. Den storslagna och samtidigt nyanserade produktionen på Innan Vi Suddas Ut låter än mer drömsk och kraftfull från scenen. En av damerna ur det äldre gardet lutar sig fram och berättar att hon är Daniels (stolta) faster. Och jag ångrar allt jag tidigare tänkt, dels om äldre människor i allmänhet, men specifikt om de äldre människorna på plats. Och jag ångrar min tvekan inför Adam-Rays uttryck.

Babbelover, med sin välkomponerade basgång – som inte hamnar Police låt Every Breath You Take långt efter – presenteras med ett ljudstycke ur den så omtalade "järnrörsfilmen", när SD-politiker härjar runt på stan. Den tillägnas Kärrtorp och Adams-Rays "favoritsvenne Soran Ismail". "Sverige är ett främlingsfientligt land", konstaterar Adams-Ray krasst. "Rasistiskt", tillfogar någon i publiken.

Gång på gång vrider han upp temperaturen. När det känns som att den inte kan bli högre kommer Petter upp på scen och de bränner av samarbetet Håll Om Mig. Vid det här laget finns det ingen mur mellan publiken och artisterna, alla utgör bara delar i en energipumpande helhet. Det senaste skivsläppets mångsidighet och högkvalitativa låtar levereras med omistlig säkerhet. Fläskiga gitarrer blandas med tunga synthslingor och bitvis nästan pumpande house. Vibbar av förväntningsuppbyggande, barnprograms-liknande, strofer mixas med Paul Simon-stämningar och Daniels rappa samt kliniska rap. Till detta den gamla skivans hits som får publiken att explodera så där extra mycket, som alltid är fallet när välbekanta favorittoner spelas.

Sedan intas scenen också av Organismen, Professor P, Adam Tensta, Lilla Namo, Eboi, Dida, Alexander "Academics" Juneblad och återigen Petter. De kör remix-versionen av Där Regnbågen Tar Slut. Det är här någonstans konserten går från "nästan full pott" till "full pott". Det är här någonstans man förstår att det inte är träck av självömkan Adams-Ray vadar runt i. Utan han seglar stolt på ett pophav av psykologiska insikter, politiska ställningstaganden, själfullt uttryck och storstilad musik. Det är här någonstans jag inser att det dröjde ända till den 18 december, men att detta utan tvekan är årets bästa konsert.

Det är ju lätt att förledas tro att det här landet är på väg utför, med rasisterna i kommentarsfältet, på gatorna och i riksdagen. Men på den här scenen, den här kvällen, står delar av det folk som kräver att värdigheten består, människor som kräver att humanistiska värden ska styra.

Jag är fan blödig när jag knallar hem. Blödig och stolt. Kungsgatan. Kärrtorp. Soran Ismail. Daniel Adams-Ray. Du är bäst nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA