x
Matthew E. White: Big Inner; Outer Face

Matthew E. White
Big Inner; Outer Face

Matthew E. White: Big Inner; Outer Face

GAFFA

Album / Domino records
Utgivning D. 2013.12.25
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

Det finns vissa saker som verkligen inte går att riktigt greppa. Den klassiska frågan om livets mening, till exempel. Eller den astronomiska gåtan; "Varför bar Carl Bildt den där sidenkavajen med gröna råttor på för ett par år sedan på Grammisgalan?".

Någonting som undertecknad ofta har fastnat vid är vad musik ur ett rent primitivt perspektiv egentligen är. Vad grundar sig rytm i, vad är det för struktur denna spridda kedja av ljud utgörs av? Varför fungerar vissa ackordföljder bättre än andra? Vad är det som gör att Bach verkar närmast terapeutiskt? Att resonansen som klingar ur en trälåda kan dämpa ångest? Att toner är förmögna till att återuppväcka minnen, de där vinterdagarna när du som liten och oförstörd pulsade runt i meterhög snö?

Matthew E White besvarar ingen av ovanstående frågeställningar. Men hans eklektiska, svindlande fusion av alltifrån Fela Kuti, Al Green, till gospel, avantgarde-jazz och Randy Newman formligen hungrar av existentialism. Både i text och i musik försöker Virginia-musikern via tro och tvivel, via stiltje och kaos, finna ett svar.

Det podium varifrån han - nere på knä vid vattenbrynet i Memphis, uppe på månen - står och viskar fram sina betraktelser stavas Big Inner; Outer Face. En utökning av den briljanta Big Inner som efter irrfärder och omvägar letade sig till Sverige i början av 2013, och fick varenda kritiker värd namnet att hjula. Med de fem låtar som nu har adderats till ursprungsutgåvan kan följande konstateras; en monumental katedral är slutligen färdigbygd. Och vid riktigt yra tillfällen känns det som om denna urladdning skulle kunna verka likt atombombens diametrala motsats -  Istället för att fullständigt ödelägga, vrida grönska ur död mark.

Förenklat så arbetar de båda delarna av Matthew E Whites resa in i naturlagar, mänskliga mekanismer, religion och kausal ordning som varandras nödvändiga hälft. Den ena vibrerar av återhållsam eufori, den andra andas mysticism. Big Inner söker sig hela tiden till hjärtat. Målar betongen i samma färger som solnedgången. Nya Outer Face aspirerar på det rent fysiska, autonoma. Om Big Inner ändå förefaller vara relativt bekväm att sluta sig kring, så tar det för Outer Face tid att svalna. Inget piano, ingen gitarr.

Tematiken är dock densamma när vi kastar oss mellan de båda reflexionerna; sökandet.

Och det går att skriva tre Brott & Straff om innehållet. Jag skulle kunna prata i timmar om hur de sista vansinniga minuterna i Brazos besitter groove nog till att få varenda fartyg i Göteborgs hamn att samtidigt, i enorma enhälliga rörelser, vrida sig i takt. Om den hur den karga pulsen i kvartetten nytillkomna spår väser lika mycket Kubrick som urskog. Om hur Gone Away sliter till sig en fragmentarisk reva av evigheten. Om hur vissa stråkpartier låter oförfalskad lycka och oåterkallelig sorg dansa tätt, tätt intill varandra i samma rum, på samma gång. Om hur Big Inner; Outer Face hänsynslöst virvlar, rycker, hugger genom delar av musikhistorien med ett enormt brinnande svärd. 

Om hur Matthew E White paradoxalt nog lyckas med det illusoriska konststycket att få oss att tro att han ligger inne med Svaret. På musiken, på livet. Bara du lägger örat till och verkligen, verkligen lyssnar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA