x
Veronica Maggio: Hovet, Stockholm

Veronica Maggio, Hovet, Stockholm

Veronica Maggio: Hovet, Stockholm

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Somliga klarar inte av att vara stjärnor. Andra är det genom att bara stå upp. När Veronica Maggio skrev texter om hur hon var 17 år och ville storma ut från uppväxten i Uppsala, var det svårt att se det här framför sig: en fullständig diva, en glittrande och majestätisk popstar med blicken fäst mot stjärnorna. År 2014 konkurrerar Maggio bara med sig själv och Håkan Hellström om att vara det här landets mest villkorsdrivna artist. Ramarna ritar hon upp själv, och från och med Satan I Gatan hörs hennes musik på det där sättet man inte riktigt kan förklara. Sedan högtrycket 2011, där Välkommen In, Jag Kommer och Snälla Bli Min blev en del av vårt alkoholinbäddade DNA, det som vi valt att festa till, har Maggio blivit en del av vår gatubild. Hennes låtar spiller över i verkligheten, och rinner ut från kvarter och gator lika mycket som från hörlurarna på bussen. Hennes musik är gjord för att vi ska längta, sakna, gräva ned oss, och sen hoppas på bättring igen. Hennes kroniskt uppgivna uttryck har fått förfester att bli vackrare, efterfester att bli dystrare, och våra liv att bli starkare. Det är så det känns med Maggio; hon förkroppsligar något med det här landets kollektiva förmåga att göra sorg till fest, och fest till sorg. 

Nu står hon på Hovet en kall februarikväll och sjunger om sorgerna som vore det det enda vi kunde samlas kring. Och det är det ju. Det är ju alltid det med Maggio. Med ena handen mot höften, och med blicken vänd mot andra hållet, intar hon sitt trademark. Hon är en svensk superstjärna genom att bara att stå upp, och när hon slänger sitt blonda hår till höger, vänster, och höger igen, syns leendet genom topparna. Hon ler, vi ler. Alla vill gå hem med alla. 

Men där hennes egen entusiasm inför att vara på "Hovet, Stockholm" känns genuint tacksam, lider den första delen av konserten av en lite för lång startsträcka. Publik och artist känns inledningsvis som två separata sektioner, den organiska massan låter vänta på sig. Hovet som spelplan känns för stort, publiken för utspridd, och handklappen ovanför mig låter som en svensk fotbollsträning. Men snart händer något, och lokalen tvingas omformera sig själv. Ungefär halvvägs in i första akten – när Maggio pressar ut sitt svårt sorgsna hjärta ur kroppen och sjunger om att det måste finnas flera att älska – har både avstånd och stämning lyckats smälta ihop med Maggios storslagna patos, storslagna poser, storslagna idé om hur ledsamhet kan göras till världens största fest. Härifrån är Veronica Maggio och publik låsta till varandra, förenade i kärleken till skiten, till känslan av att ha precis blivit lämnad. När hon direkt efteråt fyrar av en briljant version av Dumpa Mig med ett technobeat i botten, skruvar hon upp sig själv. 

Veronica Maggio beskylls ibland för att skriva banala texter om vad hon ser och vad hon gör. När Partaj-gänget skulle göra ett försök till att montera ihop en sketch om det, gjorde de det enligt en slags humorns motsvarighet till känslan man kan få när man skär ett snitt i en Findus-rätt: det här blir tråkigt. Med ett sorgligt skrivet "och här går Veronica Maggio runt och skriver om vad hon ser"-skämt försökte de tydliggöra Maggios tafatta lyrik. Och någonstans vill man hitta ett fönster så man kan skrika rakt ut. För den här typen av Maggio-kritik stör mig, både på ett personligt och yrkesmässigt plan. Med Krunegård är det samma sak av samma anledning. Både Veronica och Markus Krunegård är en del av det svenska skrå av artister som skriver låtar som bloggtexter, och det är en av anledningarna till att vi stannar, till att vi lyssnar, till att vi står där och vrålar ut varenda rad i Jag Lovar om att det svider på tungan när vi äter lakrits. Veronica Maggio är en utmärkt textförfattare på det sättet. Inte för att hennes poetiska kraft slår knut på hjärtat, men för att hennes poetiska kraft ligger i att texterna känns som ihoptejpade anteckningar som hon hittat i fickor dagen efter, skrivna med kajal. 

Det här är tydligare än någonsin på Hela Huset, de senaste årens bästa svenska låt om att vakna upp efter en storslagen hemmafest och känna sig euforisk och trånande på samma gång. Och ingen annan låt av Maggio har fått mig att måla upp en lika bildrik berättelse i huvudet. Det är här det händer. Det är verkligen här det händer något inuti Hovet. Den bullriga basgången inleder, och alla vet vad de ska göra. Alla sjunger med med passion i bröstet. Det spelar ingen roll att man själv får fylla i Håkan Hellströms ansträngda hals i andra versen, inte när publiken spränger ut sina ögon när de primalvrålar om att de går runt i T-shirt och är trötta. När den episka allsången rinner bort mot utgångarna följer hon upp med, i tur och ordning, Sergels Torg och mästerverket Hädanefter. Båda låter fantastiska i takt med att Maggio hittar rösten och låter crescendot i Sergels Torg fylla upp hela lokalen. Det är en röst som kan knäcka gasledningar, det där. Och Hädanefter är hädanefter det vi som var där kommer att referera till som konsertens verkliga avslut. När Maggio sjunger om självhatets återvändsgränd, på både Måndagsbarn och Hädanefter, är hon bäst i Sverige på att framkalla känslan av när litet blir stort, när ingenting blir allting. Det är när popmusik lyckas låta som skillnaden mellan liv och död som den träffar som hårdast, oavsett om den silas genom en efterfest eller förfest. Eller i en text om att slicka i sig salmiak. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA