x
Au Revoir Simone: Debaser Strand, Stockholm

Au Revoir Simone, Debaser Strand, Stockholm

Au Revoir Simone: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Se så passande. Vi är i Hornstull, Södermalm, Stockholm. Besöker gör en trio från Williamsburg, Brooklyn, New York. Det är också här problematiken ligger. Alla på plats hämtar uppslag ur samma idé-brunn. Referenser och preferenser synkroniserar, med endast viss fördröjning. Vi snackar alltså musik som är extraherad ur det kollektiva, ja, hipster-medvetandet – i brist på bättre begrepp. Indie-dödläge: Det låter bra, som sig bör, men man skakas knappast om i sina grundvalar. Au Revoir Simone har försökt lösa denna problematik genom att bygga in disharmonier i sin i övrigt välsmorda ljudbild. Melodiöst i kombination med dissonans. Yin och yang, för att tala med schablonmässiga österländska termer. Likaska i badskummet, för att tala med hemsnickrad gymnasipoesi.

Tyvärr är ljudet i lokalen så fruktansvärt dåligt att dissonanserna orsakar rundgång med jämna mellanrum. De knivskarpa nyanser och skiftningar som finns i originalmaterialet dör i kakafonin som bildas. Rytmen däremot, saknar på gott den reverb som finns på skiva. Den slår entonigt och klart. Synnerligen oemotståndligt. Annie Hart, Erika Forster och Heather D'Angelo står rakt upp och ned och spelar sin pop, utan större åtbörder. Det är vad som händer. Det är inte fel. Men det är just vad som sker under en dryg timme. Ungefär samtidigt som Annie Hart glider ur sina pumps för att lättare kunna röra sig, glider undertecknad ur sin kropp, och ser sig själv från sidan, nickandes i takt med publiken. Vet inte om denna utomkroppsliga upplevelse beror på leda eller förtrollande monotoni.

Slagsidan ligger på den senare delen av bandets produktion – den bättre. Det blir också extra påtagligt hur högkvalitativ förra plattan Still Night, Still Light är. Inget påvert ljudbygge i världen kan kväsa styrkan i de låtarna. Shadows bör nämnas, givetvis, men en sådan låt som Tell Me gör sig förträffligt live med sin stegrande rytm. Senaste plattan Move In Spectrums låtar är inte dåliga. Men det är inte jättekul alltid, framför allt inte på scen. Exempelvis är The Lead Is Galloping – en nedtonad kusin till Alphavilles Big In Japan – förhållandevis intetsägande. Mest dansar publiken till låten Crazy, en habil slagdänga från senaste släppet. Ja, alla band ska väl ha sig en egen Hungry Heart.

Allt som allt mynnar det ut i ett stort vankelmod. Ett semikolon snarare än ett utropstecken eller frågetecken. Trion når varken den atmosfäriska luftighet eller den skruvade skevhet de är kända för. Få toppar och knappt några dalar. Hornstull känns näppeligen som Williamsburg eller det genomgentrifierade "Nya Hornstull" denna kväll. Bara som helt vanliga Knivsöder, ett band spelar. Det är också okej.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA