x
Imperial State Electric: Kägelbanan, Stockholm

Imperial State Electric, Kägelbanan, Stockholm

Imperial State Electric: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Fotot ovan är en arkivbild.)

Nicke Andersson kan försöka lura oss, hävda att det är reptilhjärnan som talar. På ytan ser och låter möjligtvis Imperial State Electric som rå dumskallerock. Visst rockar det också i den bemärkelsen. Men behållningen med bandet i allmänhet och Nicke Andersson i synnerhet är  att det är så mycket mer än köra-huvudet-i-väggen-riff. Nicke har alltid injicerat sin testosteronstinna rock med viss popelegans. Nåja, i alla fall efter Nihilist och Entombed. Låtarna hade knappast varit de dynamiska smällkarameller de så ofta är utan de poppigare elementen.

Nisse Hellberg från filmer Wilmer X står i publiken och ser ut som han alltid har gjort. Det Wilmer X som startade karriären under namnet Wilmer Pitt – ifall nu någon missat rockens koppling till det manliga könet. Passande då att det är just pungar jag tänker på. Nicke Andersson har liksom alltid lyckats hålla den värsta pungsvetten stången, trots att han rör sig i ett fält där könsperspiration är själva grejen. Antagligen lyckas han till följd av sin passion för musik och frånvaron av konservatism. För Imperial State Electric luftar alla de där så lättidentifierade elementen, de som mer eller mindre varenda levande själ kan peka ut som delar i rockens batteri av effektsökande manér: riffet, svetten, röjet, handen ovanför huvudet för att sedan falla och slå an ett ackord, gitarren ovanför axeln pekandes mot publiken som ett spjut, und so weiter. Mitt i detta inferno av poser står denna Nicke som man så tydligt kan se med trynet nedkört i skivbackar. Nörden som råkade bli rockstjärna för att den där digra kunskapen var tvungen att ta vägen någonstans.

Detta gör också att de minutiöst utarbetade kompositionerna är fyllda av allehanda referenser. Ett musikbibliotek att botanisera i för den intresserande. Kizz, Blue Öyster Cult, The 13th Floor Elevators, Thin Lizzy, för att bara nämna några av just rockreferenserna. Men jag vill ju givetvis trycka på det Rudie Can't Fail-osande riffet i låten Eyes från senaste plattan Reptile Brain Music. Det är omöjligt att behålla något slags journalistisk svalhet och distans när bandet bränner av den låten på ett proppfullt och stekhet Kägelbanan.

Imperial State Electric matar, öser ut rockdänga på rockdänga till den entusiastiska publiken. Visserligen har jag aldrig sett Nicke ge någonting annat än järnet, men detta är något utöver det vanliga. Kanske är det hemmaplanen som laddar hans och bandets energidepåer till max. Intensiteten når magiska höjd. Musik upplevs bäst live, sägs det ju. Det är inte alls sant, men Imperial State Electric är ett sådant band som faktiskt bekräftar klichén. Det som är något tradigt och entonigt på skiva existerar inte alls på scen. Det är något med energiöverföringen i denna miljö som inte går att fånga på skiva. Helheten är liksom större än de delar som fäster på plast – som det hette en gång i tiden, nu får vi väl snarare säga: som fäster på datafil. 

Nickes röst har alltid varit ett under av rockmagi och det är inget som förändras framför en publik. Det är något visst med hela sångkonceptet: fraseringen, soulen, bredden och den ständiga närvaron av en klar rivighet. En av de bättre rösterna vi har i det här landet. Tobias Egge tar visserligen sången i några av låtarna, som så också på skivorna. Och även om det antagligen aldrig går att trötta på Nickes röst, så skänker detta en uppskattad variation till bandets uttryck. Egges sång, och hela kompositionen, i Stay The Night måste till exempel få gamla Kizz-fans att göra i byxan – av förtjusning. Egges scenspråk är också spexigare än frontmannen, vilket än mer vidgar upplevelsen. Men missförstå mig inte, Nicke är bäst.

Imperial State Electric rockriffar och bluesgungar det stackars Kägelbanan så att det känns som att lokalen ska lossna från sitt inkilade läge och tumla nedför höjden. Vad mig anbelangar får de gärna göra staty av Nicke. I någon rockpose, smula med skärm och stripigt hår – i guld.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA