x
Clark: Sonár Stockholm, Münchenbryggeriet

Clark, Sonár Stockholm, Münchenbryggeriet

Clark: Sonár Stockholm, Münchenbryggeriet

Recenserad av Fredrik Franzén | GAFFA

Tre album in i karriären hittade Clark något unikt. Efter att ha krånglat med petig och något identitetslös electronica skruvade han upp reglagen till max och kramade ur sig några av de vackraste ögonblick och tyngsta, köttigaste takter genren skådat. Ända sedan dess känner man igen en Clark-låt, till och med en Clark-remix, på två röda. Allt han gör låter som att han spelar flöjt i ett industrialiserat slakthus. Det är både hans styrka och svaghet. Han har en supertydlig identitet, vilket inte är fy skam för någon som spelar på samma dator som alla andra. Men det var länge sedan han överraskade. Clarks sound har blivit ett auditivt Instagram-filter. Det kan appliceras på precis vad som helst och det framstår alltid som en förbättring. Men i backspegeln kan man inte skilja den ena bilden från den andra. Allt är unikt på precis samma vis.

Håll den tanken, dra ut den över timme, addera teknisk briljans tillfälligt haltandes av otur och trött stämning, och du har Clarks spelning på Sonár Stockholm i ett litet nötskal. Det låter som Clark, det låter bra, men det finns inte en tillstymmelse till förvåning. Därtill verkar han just denna kväll ha problem att få upp glöden, vilket han inte brukar ha. Till hans försvar verkar hans set vara betydligt mer improviserat än brukligt för genren, men det spelar i slutändan lite roll när allt låter som en lovande inledning. Det låter bra. Men när jag går därifrån minns jag ingenting.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA